Bret & Jemaine makes my world a brighter place.
måndag 28 februari 2011
2011.02.28
Jag har fått påbackning för att jag bloggar dåligt. Eller snarare sällan. Eftersom jag tar mina läsare på största allvar skärper jag mig härmed.
Vi har under loppet av ett dygn bott i tre olika rum, beat THAT! Vår lätta irritation antar nya, oanade höjder när kommunikationen gång på gång brister. Det slutar med att vi mumlar på svenska och hotellägarinnan mumlar på vietnamesiska och det enda som går fram från båda håll är att vi samtliga är ganska vresiga. När AC-reparatören bände loss hela bakstycket av vår AC och med stor möda bar det nedför våra tio trappor förstod vi slutligen - det är kört. Det blir inge mer kyla för oss. Vi blev nu förpassade en våning ner till en dyrare svit där natten spenderades. Efter detta satte vår snålhet stopp och vi schasades då in i ett mindre rum för samma pris som tidigare. Vi försöker nu bekanta oss med det nya rummets små egenheter men allt som allt är vi nöjda. Och jag har i skrivande stund gåshus = good sign.
En dag på sjukhuset har åter förflutit. De anhöriga, som agerar vårdare åt sina sjuka, börjar bli lite tjenis med oss. De nickar igenkännade och vi ler bakom munskydden. Den stackars sårige mannen jag berättade om i ett tidigare inlägg fortsätter skrika mellan halv 9 och halv 10 varje morgon, i vanlig ordning, men vi svimmar inte längre. Istället drog Anna idag på sig handskar och högg in på en infekterad fot. Hon vaskade medan Doktor Tram brutalt klippte bort död vävnad. Vi härdas!
Idag fanns även en munk bland patienterna i en av de överbefolkade salarna. Han bar himmelsblå patientkläder och i kontrast mot de övrigas ill-rosa framstod han som lugnet själv. Han satt med benen över sängkanten, med fötterna lätt dinglande i luften, och log som åt en egen liten hemlighet och jag fick en sån himla lust att gå fram och krama honom.
Vi har precis landat hemma efter en ordentlig genomkörare på gymmet. Jag hade glömt hur det kändes att få svett i ögonen men blev med råge åter medveten om känslan idag. Nu firar vi med Greys Anatomy eftersom jag köpt hela säsong 6 för 30 kronor. Catching! Vi ser det naturligtvis bara i studerandesyfte.
Vi har under loppet av ett dygn bott i tre olika rum, beat THAT! Vår lätta irritation antar nya, oanade höjder när kommunikationen gång på gång brister. Det slutar med att vi mumlar på svenska och hotellägarinnan mumlar på vietnamesiska och det enda som går fram från båda håll är att vi samtliga är ganska vresiga. När AC-reparatören bände loss hela bakstycket av vår AC och med stor möda bar det nedför våra tio trappor förstod vi slutligen - det är kört. Det blir inge mer kyla för oss. Vi blev nu förpassade en våning ner till en dyrare svit där natten spenderades. Efter detta satte vår snålhet stopp och vi schasades då in i ett mindre rum för samma pris som tidigare. Vi försöker nu bekanta oss med det nya rummets små egenheter men allt som allt är vi nöjda. Och jag har i skrivande stund gåshus = good sign.
En dag på sjukhuset har åter förflutit. De anhöriga, som agerar vårdare åt sina sjuka, börjar bli lite tjenis med oss. De nickar igenkännade och vi ler bakom munskydden. Den stackars sårige mannen jag berättade om i ett tidigare inlägg fortsätter skrika mellan halv 9 och halv 10 varje morgon, i vanlig ordning, men vi svimmar inte längre. Istället drog Anna idag på sig handskar och högg in på en infekterad fot. Hon vaskade medan Doktor Tram brutalt klippte bort död vävnad. Vi härdas!
Idag fanns även en munk bland patienterna i en av de överbefolkade salarna. Han bar himmelsblå patientkläder och i kontrast mot de övrigas ill-rosa framstod han som lugnet själv. Han satt med benen över sängkanten, med fötterna lätt dinglande i luften, och log som åt en egen liten hemlighet och jag fick en sån himla lust att gå fram och krama honom.
Vi har precis landat hemma efter en ordentlig genomkörare på gymmet. Jag hade glömt hur det kändes att få svett i ögonen men blev med råge åter medveten om känslan idag. Nu firar vi med Greys Anatomy eftersom jag köpt hela säsong 6 för 30 kronor. Catching! Vi ser det naturligtvis bara i studerandesyfte.
Smygfoto av Anna som inviger sina nya shorts (som senare visade sig färga hela rumpen marinblå).
Fräscha som små nyponrosor efter ett redigt svettmaraton.
lördag 26 februari 2011
2011.02.27
Gott folk. Här är jag:
Dagens outfit.
Fågelkvittret från AC:n jag talade om i ett tidigare inlägg förvandlades under natten till ett bubblande som övergick i ett gurglande. Tidigt igår morse tog vår luftkonditionering sina sista, frustande andetag och lämnade oss, närmast sörjande, i stor sorg och saknad. Sorgen förvandlades ganska snart till irritation. Kraftig irritation. Vad iiii, ska inte en endaste pryttel funka som den ska här? Ena dagen står vi och gräver i toalettstolen för att få den att funka och dagen därpå försöker vi gråtande skölja schampoo ur ögonen i duschens sorgliga stråle. Idag avslöjade jag en myrstig genom min necessär. Som nämnt tidigare har även internet lämnat oss för nya cyber-äventyr och vi står här helt barskrapade.
Anna och jag försöker hålla humöret uppe men snart brakar utskällningen lös och hotellägaren kommer få höra både det ena och det andra.
Idag tog vi en svängom i vår stad för att hålla onda tankar borta.
Random vy i HCM (Ja, vi slänger oss med förkortningar nu - Ho Chi Minh)
Saigon kan stoltsera med Vietnams högsta byggnad, formad som en lotusblomma till råga på allt. Den agerar ständig vägvisare åt oss, likt Betlehems stjärna.
Nu ska jag fortsätta njuta av den konstgjorda kylan inne på cafét och drömma mig bort till ett minusgradigt snölandskap.
2011.02.26
Vårt internet har vinkat adjö och kastat in handduken. Jag har full förståelse, någonstans måste det ju räcka, tycker man. Det hade dock varit härligt om det kunde dröjt kvar ett par, tre månader, så vi kunde få tala lite mer med våra near&dear ones därhemma.
Idag har jag genomfört en tenta. Hur det gick ska vi inte gå in på närmare för då börjar jag svära och skrika och sparka i saker och det är så otrevligt. Min tenta ägde rum i något typ av lärarrum. Här kopierades det friskt och sprangs hit och dit. När skoleleverna (som tydligen har skola lördagar?) fick rast blev det ett himla tjohejande utanför dörren. Att sätta på fläktarna var onödigt så där satt jag och förvandlades till en pöl, med en redig skit-tenta framför mig.
Idag har jag genomfört en tenta. Hur det gick ska vi inte gå in på närmare för då börjar jag svära och skrika och sparka i saker och det är så otrevligt. Min tenta ägde rum i något typ av lärarrum. Här kopierades det friskt och sprangs hit och dit. När skoleleverna (som tydligen har skola lördagar?) fick rast blev det ett himla tjohejande utanför dörren. Att sätta på fläktarna var onödigt så där satt jag och förvandlades till en pöl, med en redig skit-tenta framför mig.
Så här har man kunnat se mig den första tiden i Naam. Inte konstigt att jag blivit lite stirrad på, eller har haft svårigheter med att gå över gatan, för den delen.
Nu ser man mig istället med en frozen yoghurt i hand och en blåtira lite käckt på svaj (?). Nymanikyrerade naglar har jag också.
Alltså kan man säga att det varit en dålig dag, OCH en bra. Efter tentan informerades jag om att jag skulle visas till ett postkontor där en lärare och jag skulle hjälpas åt att posta tentan till Sverige. Visst, tänkte jag. Tills det uppdagas att denna färd ska tas med hjälp av... just det, moppe! Åh, hujeda mig. På med en hjälm och upp på mopeden bakom den lilla, bräckliga föraren. På med motorn och ut på gatan och jag sitter klistrad som en igel på den stackars läraren med hårda nypor fastlimmade i hennes midja. Håll i för kung och fosterland så ökar dina överlevnadschanser ropar mina instinkter. Sådär fem minuter in i färden lättar mitt grepp om föraren. Ytterligare tio minuter senare sitter jag ganska kaxigt, till och med lite lätt bakåtlutad på mopedsadeln. Vi kryssar fram mellan vrålåk och bussar, ibland med trafiken, ibland mot, och ibland helt tvärs igenom trafikströmmen. Folk tjoar åt oss, vi tutar på andra. Jag kommer till och med på mig själv med att hytta med näven åt någon oansvarig förare vid ett tillfälle. Go vänner. Jag har påbörjat förvandlingen mot vietnames!
Om inte internet sväljer sin stolthet och återvänder innan kvällen så ska ni veta att vi planerar storslagen myskväll. Filmer ska inhandlas (3 kronor styck kostar senaste rullarna) och olika typer av godsaker ska inhandlas. Efter vår 1,5 timmars eftermiddagspowernap är vi redo för kvällens utmaningar!
fredag 25 februari 2011
2011.02.25
God morgon Sverige och god eftermiddag Vietnam!
Efter min första goda nattsömn sedan vi anlänt till detta land studsade jag upp och begav mig till vårt stammis-café. Jag knatar dit med kånken på ryggen och placerar mig i valfri fåtölj. Beställer in en Very Berry Paradise (you heard me) och sätter igång. En fin dag på cafét idag. Ovanligt lågmälda vietnamesiska konversationer runt mig, som en gröt. Underbara gamla klassiker i högtalarna, hit efter hit. Personalen nickar igenkännande och jag pluggar in anestesimetoder och ortopedi i takt med musiken.
Efter min första goda nattsömn sedan vi anlänt till detta land studsade jag upp och begav mig till vårt stammis-café. Jag knatar dit med kånken på ryggen och placerar mig i valfri fåtölj. Beställer in en Very Berry Paradise (you heard me) och sätter igång. En fin dag på cafét idag. Ovanligt lågmälda vietnamesiska konversationer runt mig, som en gröt. Underbara gamla klassiker i högtalarna, hit efter hit. Personalen nickar igenkännande och jag pluggar in anestesimetoder och ortopedi i takt med musiken.
Idag går jag på det hårda artilleriet. Cola.
Utsikt från vårt hak. Bjuder på en liten naken-chock av Annas arm i speglingen.
torsdag 24 februari 2011
2011.02.24
Härmed är en vecka i Ho Chi Minh City avklarad!
AC-situationen har också fått ett avslut. Vi ligger nu under våra täcken och huttrar belåtet. AC- killen såg vår desperation och gav oss en liten nödlösning i väntan på the real deal:
AC:n är alltså fix und fertich. Någon komplikation måste uppstått i reparationsskedet då det nu låter som att någon typ av gök flyttat in i ventilationen.
Kvällsmat har vi också ordnat oss, idag i form av en... MACKA! Som jag längtat!
AC-situationen har också fått ett avslut. Vi ligger nu under våra täcken och huttrar belåtet. AC- killen såg vår desperation och gav oss en liten nödlösning i väntan på the real deal:
Dessa basilusker fönades ut över oss och våra tillhörigheter.
AC:n är alltså fix und fertich. Någon komplikation måste uppstått i reparationsskedet då det nu låter som att någon typ av gök flyttat in i ventilationen.
Kvällsmat har vi också ordnat oss, idag i form av en... MACKA! Som jag längtat!
2011.02.24
Vi lever trots den tropiska hetta som råder i vårt hem!
Vi har också avverkat ännu en dag på sjukhuset. Idag var det i sann torsdagsanda storrond med någon typ av överläkare och samtliga anställda var mycket uppspelta över detta. Vi var ett gött gäng på kanske 10-12 personer som skuttade efter den stövliga överläkaren som dagen till ära åkt på en ordentlig förkylning. Istället för att stanna hemme gick han nu runt och nös högljutt över flertalet patienter. Då det i så gott som alla fall rör sig om otäcka, djupa sårhistorier kanske detta var mindre lämpligt. Men vem är väl jag, blott en liten sjuksköterska, att ha åsikter om sådant.
Under vår guidning genom avdelningens myller råkade jag ut för dagens trauma. Anna och jag, som minst sagt sticker ut i denna samling snedögda kortisar, försöker göra vårt bästa för att smälta in och accepteras. Vi har ständigt härliga leenden på läpparna. De tillfällen då vi bär munskydd (så gott som hela tiden) ler vi ordentligt med ögonen, precis som Tyra Banks lärt oss. Just idag sprängde vi iväg ett ordentligt smajl mot två söta tanter som satt och dinglade med benen över sin gemensamma sängkant. Anna får ett tandlöst leende tillbaka från den ena tanten, och i samma ögonblick ger samma tant mig en ordentlig smäll på armen. Öppen handflata, förvånansvärd muskelstyrka och ett bra schwong i slaget. Detta följs av chockad tystnad från vårt håll och ett litet fnitter-muttrande från tanten i fråga.
Kort därefter övertalas jag av en annan patient att jag nog är amerikan i botten.
- You amerikano?
- No, swedish. Europe, Sweden.
- Amerikano?
- No, Sweden. In Europe.
- Sure not amerikano? Soooo tall.
- No, Sweden. For sure.
- Oh. Bye-bye.
Vi forslas sedan till någon typ av läkarkonferens av vår läkar-vän miss Tram. Konferensen ska handla om någon ny typ av antibiotika och vi hänger på. Konferensen visar sig bestå av en totalt obegriplig powerpoint-slide som visas i kanske 2 minuter. Sedan väntar middagen, och vi inser att "konferens" bara var en täckmantel för läkarna att få äta exklusiv lunch på fin-restaurang. Och vilken lunch. Rätt efter rätt dukas upp. Ätpinnarna är överallt, i allas tallrikar. Hygienregler gäller inte här, här härskar djungelns lag! Annas tallrik lassas gång på gång full av alla typer av djur: bläckfisk, krabba, räkor, fläsk, fisk, kyckling, musslor, sniglar, you name it. Jag kommer undan med att jag är vegetarian.
"And for how long have you been a vegetable?"
Klimax nås när vi undrar vad det slajmiga i Annas tallrik är. Sjöhäst, svarar Tram. Våra blickar och hakor i bordet måste talat sitt tydliga språk för det blir turbulent runt bordet när andra lägger sig i konversationen och det hela reds ut som ett litet språkmissförstånd. Det var tydligen bara någon typ av korall. Sjöhäst stoppar ju karlarna i vinglasen för att få mer "energy, you know". Det är ju allmänt känt. Sjöhäst är ju inte direkt nåt man äter, neeee, så tokigt!
Vi har också avverkat ännu en dag på sjukhuset. Idag var det i sann torsdagsanda storrond med någon typ av överläkare och samtliga anställda var mycket uppspelta över detta. Vi var ett gött gäng på kanske 10-12 personer som skuttade efter den stövliga överläkaren som dagen till ära åkt på en ordentlig förkylning. Istället för att stanna hemme gick han nu runt och nös högljutt över flertalet patienter. Då det i så gott som alla fall rör sig om otäcka, djupa sårhistorier kanske detta var mindre lämpligt. Men vem är väl jag, blott en liten sjuksköterska, att ha åsikter om sådant.
Under vår guidning genom avdelningens myller råkade jag ut för dagens trauma. Anna och jag, som minst sagt sticker ut i denna samling snedögda kortisar, försöker göra vårt bästa för att smälta in och accepteras. Vi har ständigt härliga leenden på läpparna. De tillfällen då vi bär munskydd (så gott som hela tiden) ler vi ordentligt med ögonen, precis som Tyra Banks lärt oss. Just idag sprängde vi iväg ett ordentligt smajl mot två söta tanter som satt och dinglade med benen över sin gemensamma sängkant. Anna får ett tandlöst leende tillbaka från den ena tanten, och i samma ögonblick ger samma tant mig en ordentlig smäll på armen. Öppen handflata, förvånansvärd muskelstyrka och ett bra schwong i slaget. Detta följs av chockad tystnad från vårt håll och ett litet fnitter-muttrande från tanten i fråga.
Kort därefter övertalas jag av en annan patient att jag nog är amerikan i botten.
- You amerikano?
- No, swedish. Europe, Sweden.
- Amerikano?
- No, Sweden. In Europe.
- Sure not amerikano? Soooo tall.
- No, Sweden. For sure.
- Oh. Bye-bye.
Vi forslas sedan till någon typ av läkarkonferens av vår läkar-vän miss Tram. Konferensen ska handla om någon ny typ av antibiotika och vi hänger på. Konferensen visar sig bestå av en totalt obegriplig powerpoint-slide som visas i kanske 2 minuter. Sedan väntar middagen, och vi inser att "konferens" bara var en täckmantel för läkarna att få äta exklusiv lunch på fin-restaurang. Och vilken lunch. Rätt efter rätt dukas upp. Ätpinnarna är överallt, i allas tallrikar. Hygienregler gäller inte här, här härskar djungelns lag! Annas tallrik lassas gång på gång full av alla typer av djur: bläckfisk, krabba, räkor, fläsk, fisk, kyckling, musslor, sniglar, you name it. Jag kommer undan med att jag är vegetarian.
"And for how long have you been a vegetable?"
Klimax nås när vi undrar vad det slajmiga i Annas tallrik är. Sjöhäst, svarar Tram. Våra blickar och hakor i bordet måste talat sitt tydliga språk för det blir turbulent runt bordet när andra lägger sig i konversationen och det hela reds ut som ett litet språkmissförstånd. Det var tydligen bara någon typ av korall. Sjöhäst stoppar ju karlarna i vinglasen för att få mer "energy, you know". Det är ju allmänt känt. Sjöhäst är ju inte direkt nåt man äter, neeee, så tokigt!
Anna i sjuksköterskornas lilla krypin. Här sover man gott mellan 11-13 medan en stackars sjuksköterska är ensam ansvarig för samtliga 80 patienter.
onsdag 23 februari 2011
2011.02.23
Vi kommer hem och inser att AC:n är ur funktion.
Det här händer inte, säger vi. Men det händer.
Vi är båda ganska blanka i fejset och vitlöksdimman ligger tät i rummet efter mega-bruschetta tidigare. Det hade verkligen, jag menar VERKLIGEN, varit läge för AC:n att funka nu.
Något som håller mig vid liv mitt i denna omfattande katastrof som drabbat oss är att min favorit-tjockis är tillbaka:
Det här händer inte, säger vi. Men det händer.
Vi är båda ganska blanka i fejset och vitlöksdimman ligger tät i rummet efter mega-bruschetta tidigare. Det hade verkligen, jag menar VERKLIGEN, varit läge för AC:n att funka nu.
Något som håller mig vid liv mitt i denna omfattande katastrof som drabbat oss är att min favorit-tjockis är tillbaka:
Dags att öppna upp fönstret för Vietnams nattluft och släppa in diverse kryp och skurkar, för den här så kallade luftkonditioneringen lär inte göra underverk. Våra nyfunna, nyinköpta öronproppar är också en glädjekälla, SOM vi har letat. Nu kan grannmunken härja på bäst han vill!
2011.02.23
Jag dör den plågsamma tentadöden.
Tidiga symtom:
- Ökad puls.
- Ökad andningsfrekvens.
- Illamående/diarré.
- Personlighetsförändring.
I ett senare skede av sjukdomsutvecklingen:
- Isolering.
- Agitation.
- Oro, ångest, känsla av hopplöshet.
- Facebookmissbruk.
- Ökat intag av onyttig föda.
Våra nyfunna vänner chokladbjörnarna håller mig vid gott mod.
Nåt annat som håller mig vid gott mod är Annas löfte om bruschetta ikväll. Hubba, hubba!
Tidiga symtom:
- Ökad puls.
- Ökad andningsfrekvens.
- Illamående/diarré.
- Personlighetsförändring.
I ett senare skede av sjukdomsutvecklingen:
- Isolering.
- Agitation.
- Oro, ångest, känsla av hopplöshet.
- Facebookmissbruk.
- Ökat intag av onyttig föda.
Våra nyfunna vänner chokladbjörnarna håller mig vid gott mod.
Se så söt! Och så positiv!
Nåt annat som håller mig vid gott mod är Annas löfte om bruschetta ikväll. Hubba, hubba!
tisdag 22 februari 2011
2011.02.23
Ännu en dag hemma i min säng. Har diagnostiserat mig själv med vätskebrist och har därför satt in den självklara behandlingen.
På tal om diagnoser så finns det många intressanta sådana vandrande omkring på Vietnams gator. Människor utan näsor, människor som styltar fram på alla fyra, människor med enorma öron eller konstiga utväxter här och där. Inte utan att sjuksköterskan i mig blir lite nyfiken på att dra igång en ordentlig utredning.
Åter till mitt vältrande i tentaplugg.
Mina två kompanjoner denna morgon.
På tal om diagnoser så finns det många intressanta sådana vandrande omkring på Vietnams gator. Människor utan näsor, människor som styltar fram på alla fyra, människor med enorma öron eller konstiga utväxter här och där. Inte utan att sjuksköterskan i mig blir lite nyfiken på att dra igång en ordentlig utredning.
Åter till mitt vältrande i tentaplugg.
2011.02.22
Varje natt sedan ankomst till Vietnam har jag vaknat, mitt i natten, av ett ihållande, dunkande läte. Ofta har banket satt igång preciiiiis när min fortfarande jetlaggade hjärna ÄNTLIGEN gett upp för John Blund. Det irriterande ljudet har pågått i några minuter, alldeles lagom länge för att jag ska hinna vakna till ordentligt och förbannat gnugga sömnen ur ögonen. Sedan har mina spekulationer kring ljudet hållt mig vaken ytterligare några timmar. Vem, vem, VEM hamrar i metall så här dags?
Idag uppdagades mysteriet.
GRANNMUNKEN ÄR BOVEN!
Varför han religions-hamrar nattetid är ännu oklart.
måndag 21 februari 2011
2011.02.22
Morgon i Saigon.
Under gårdagen checkade min mage ut. Den tackade för tortyren jag utsatt den för i Centralamerika, sedan med en antibiotika-kur hemma i Sverige och så lite inhemskt vietnamesisk matkultur på det. Tack och hej!
Jag kände att det minsta jag kunde göra för mina arma inälvor var att undvika att titta och lukta på geggiga sår idag, så Anna fick tappert trampa iväg ensam till praktiken.
Jag pluggar sittande i sängen, vilket nu, efter några timmar, resulterat i trycksårsliknande smärta i baken. Jag tror att det är det definitiva tecknet på att våra sängar är för hårda.
Så här 6 dagar in i vår Vietnam-vistelse börjar vi känna en viss press från delar av den vietnamesiska befolkningen. De är så trevliga och vill så väl att vi nästan kvävs stundtals. Alla vill visa oss och alla vill hjälpa, gärna hela dagarna. Jag må låta som en mycket, mycket otacksam västerlänning, vilket jag ju på sätt och vis är. Hela nästa helg och även helgen därpå är i alla fall fullbokade med aktiviteter av olika slag. Samtliga lär innefatta pröva-på-mat, knapphändig kommunikation och mer eller mindre påklistrade leenden!
Fick för övrigt mitt passerkort till sjukhuset i min hand idag. Notera gärna mitt byte av efternamn.
Under gårdagen checkade min mage ut. Den tackade för tortyren jag utsatt den för i Centralamerika, sedan med en antibiotika-kur hemma i Sverige och så lite inhemskt vietnamesisk matkultur på det. Tack och hej!
Jag kände att det minsta jag kunde göra för mina arma inälvor var att undvika att titta och lukta på geggiga sår idag, så Anna fick tappert trampa iväg ensam till praktiken.
Jag pluggar sittande i sängen, vilket nu, efter några timmar, resulterat i trycksårsliknande smärta i baken. Jag tror att det är det definitiva tecknet på att våra sängar är för hårda.
Bjuder på en bild på vårt lilla hem. En fördel är att man sällan tappar bort varandra!
Så här 6 dagar in i vår Vietnam-vistelse börjar vi känna en viss press från delar av den vietnamesiska befolkningen. De är så trevliga och vill så väl att vi nästan kvävs stundtals. Alla vill visa oss och alla vill hjälpa, gärna hela dagarna. Jag må låta som en mycket, mycket otacksam västerlänning, vilket jag ju på sätt och vis är. Hela nästa helg och även helgen därpå är i alla fall fullbokade med aktiviteter av olika slag. Samtliga lär innefatta pröva-på-mat, knapphändig kommunikation och mer eller mindre påklistrade leenden!
Fick för övrigt mitt passerkort till sjukhuset i min hand idag. Notera gärna mitt byte av efternamn.
Behöver jag ens kommentera fotot?
2011.02.21
På vägen hem från gymmet passerade jag en park. Där gymnastiserade kanske 50 personer under ledning av en svettig västlänning som dansade till Balladali-låten och jag fick en sån fruktansvärd lust att vara med!
Den fick senare under kvällen sällskap av den smaskigaste bruschetta vi någonsin smakat! Nu ska vi se på serie som jag inte ens tänker nämna vid namn då jag redan en gång under kvällen fått gliring för att jag uppskattar den.
I övrigt har jag ätit morotskaka.
Och så här såg den ut.
Den fick senare under kvällen sällskap av den smaskigaste bruschetta vi någonsin smakat! Nu ska vi se på serie som jag inte ens tänker nämna vid namn då jag redan en gång under kvällen fått gliring för att jag uppskattar den.
söndag 20 februari 2011
2011.02.21
Idag har vi haft vår första dag på sjukhuset. Även där var vi till stor glädje för såväl patienter som personal som äntligen hade något att stirra på. Vi gick runt i våra svenska sjukhuskläder, som plötsligt framstod som oformliga pansar-kostymer i jämförelse med den lokala, välskräddade, tunna varianten. Vi blev snabbt omhändertagna av en ung, kvinnlig läkare som visade oss runt på den endokrina avdelning där vi ska spendera våra kommande 4 veckor. Avdelningen består av en intensivvårds-del och även en del där patienterna är lite mer... eh, alerta. Avdelningen rymmer 50 sängar men har i regel 80 patienter. Efter en snabb uträkning inser man att detta innebär flera patienter per säng. Lägg till detta alla de anhöriga som agerar vårdare åt sin sjuka familjemedlemmar. Ett imponerande organiserat kaos rådde.
Vår första uppgift för dagen var att iaktta vår doktor då hon la om ett djupt, infekterat ryggsår. Inga konstigheter, tänkte vi, och ställde upp oss på första parkett. Ganska snart inser vi att en simpel omläggning mer liknar ett kirurgiskt ingrepp. Varet i såret skulle ut, till varje pris. En mycket liten läkare med falsettröst assisterade vår läkar-vän och med den ena handen på mobiltelefonen stoppade han diverse vassa metallinstrument i den stackars skrikande patientens öppna sår med den andra. Här kände Alfrida Edvinson att det var dags att tacka för sig innan jag själv förvandlades till patient. Sekunden efter troppade även Anna av, och den dryga 1,5 timmar som skulle visa sig återstå av patientens plågsamma behandling höll vi oss utanför rummet och nöjde oss med att lyssna på hans plågade skrik. Stackars krake att bli utsatt för detta, tyckte vi. Senare skulle det visa sig att detta är något mannen får vara med om varje morgon.
Ganska tagna av morgonen tog vi adjö av sjukhuset tidigt. Nu ska jag gotta mig i andra gottigheter, såsom tentaplugg och cocos-glass!
Vår första uppgift för dagen var att iaktta vår doktor då hon la om ett djupt, infekterat ryggsår. Inga konstigheter, tänkte vi, och ställde upp oss på första parkett. Ganska snart inser vi att en simpel omläggning mer liknar ett kirurgiskt ingrepp. Varet i såret skulle ut, till varje pris. En mycket liten läkare med falsettröst assisterade vår läkar-vän och med den ena handen på mobiltelefonen stoppade han diverse vassa metallinstrument i den stackars skrikande patientens öppna sår med den andra. Här kände Alfrida Edvinson att det var dags att tacka för sig innan jag själv förvandlades till patient. Sekunden efter troppade även Anna av, och den dryga 1,5 timmar som skulle visa sig återstå av patientens plågsamma behandling höll vi oss utanför rummet och nöjde oss med att lyssna på hans plågade skrik. Stackars krake att bli utsatt för detta, tyckte vi. Senare skulle det visa sig att detta är något mannen får vara med om varje morgon.
Ganska tagna av morgonen tog vi adjö av sjukhuset tidigt. Nu ska jag gotta mig i andra gottigheter, såsom tentaplugg och cocos-glass!
2011.02.20
Jetlaggen gör oss dimmiga i skallen på dagen. På natten kliar det i benen som absolut inte vill sova. När jag snurrat runt i sängen och provat varje möjlig sovställning somnade jag till slut tidigt imorse. Vaknade gjorde jag kort därefter av att någon typ av parad tågade förbi utanför fönstret. Det slogs på trummor och tutades i lur. Jag hann ilskna till riktigt ordentligt innan jag stack huvudet utanför gardinen, redo att kasta något, och såg ett sorgetåg passera nedanför. En lite udda tid för en begravning, kan man tycka, men vem är å andra sidan jag att hålla på och tycka saker hela tiden.
Jag tar tidig (äldreboende-tidig) natt idag och hoppas få sova, åtminstone ett par, tre timmar. Tenta-ångesten får gärna lov att hålla sig borta inatt också, för idag har jag faktiskt pluggat ganska så flitigt, utöver allt annat ståhej vi sysslat med.
Jag tar tidig (äldreboende-tidig) natt idag och hoppas få sova, åtminstone ett par, tre timmar. Tenta-ångesten får gärna lov att hålla sig borta inatt också, för idag har jag faktiskt pluggat ganska så flitigt, utöver allt annat ståhej vi sysslat med.
Lite mango-iste som plugg-sällskap!
2011.02.20
Holy smoke!
Precis landat på hemmaplan efter en, minst sagt, intensiv förmiddag! Vår vän, Miss Quyen, ville ta med oss till en pagoda. Senare skulle det visa sig att det var Miss Quyens chef som tvingat henne att släpa med oss på denna utflykt, och vi tog villigt på oss rollen som medsläp. Även Miss Quyens mor och moster var med på utflykten, två mycket klämkäcka exemplar. Färden gick med taxi tills vi blev avsläppta i någon typ av hamn. Här trängdes människor i mängder och vi inser snart att vi är de enda västerlänningarna och därmed den givna underhållningen på området. Innan vi hinner blinka har vi i vår famn en påse med levande fiskar och har sjasats ombord på något typ av flytfordon. Vi tvingas på flytvästar med förklaringen att det är djupt vatten. Att ingen annan av de dryga 50 passagerarna på båten använder flytväst får vi ingen förklaring till. Halvvägs ut på vattnet beordras vi att kasta våra fiskar i sjön och samtidigt utföra en liten önskningsritual. Många fniss och pekningar följer, eftersom vi tydligen inte vet hur man kastar fiskar i sjön korrekt. På detta följer ilandsstigning vid pagodan, där vi slås omkull av ett moln av rökelse. Ögonen tåras, svetten rinner längs ryggen och vi tittar tafatt på varann. Snart har även jag blivit bjuden på lite rökelse och gör några halvhjärtade försök att tillbe buddha.
I Buddhas mage finns hälsa och lycka. Därför ska man klappa Buddhas tjocka kagge och kleta av sig lite hälsa och lycka på sig själv. Fiffigt!
Dimman ligger tät...
Dagens nära döden-upplevelse fick vi på den offentliga toaletten, där vi först fick balansera över det klassiska hålet i golvet, denna gång av den mindre rena versionen, och sedan blir utskällda av en liten, liten tant för att vi inte betalar för oss.
I övrigt har dagen gått i generositeten och den överväldigande gästvänlighetens tecken. Bugningar och krampaktiga leenden och tusen miljoner tänk yå, tänk yå, tänk yå!
Med lotusbukett i famn och svett rinnandes nedför ryggen.
lördag 19 februari 2011
2011.02.19
Solen går ner och plötsligt kan man andas. Staden vaknar till liv och lockar med grillade räkor och billig öl. Vi nöjer oss med varsin fruktsmoothie och knallar hemåt i myllret.
Jag har Billie the vision & the dancers i lurarna och snart tar jag natten.
Natti!
Jag har Billie the vision & the dancers i lurarna och snart tar jag natten.
Natti!
fredag 18 februari 2011
2011.02.19
Välkommen hem hälsar vi Alfrida Edvinson som just lallat omkring vilsen i Ho Chi Minh City i ett par timmar.
Dagen inleddes med att vi möttes upp på hotellet av vår student-kollega Miss Pi. Miss Pi heter egentligen något helt annat, men efter att vi uppenbarligen totalt misslyckades med våra försök att uttala hennes namn gick hon med en suck med på att bli kallad Pi. Miss Pi åkte buss med oss till sjukhuset för att vi på måndag, då praktiken börjar, ska stå på helt egna ben och hitta dit själva. Riiiiiiiight....
Efter denna lilla buss-svängom mötte vi två kamrater till Miss Pi som talade engelska hellre än bra. Metoden nicka-le-och-låtsas-förstå nyttjades från båda sidor. Vi togs med till ett livligt befolkat lunchställe. Snabbmat på vietnamesiska, skulle man kunna säga. Nudelsoppor producerades i en faslig takt och vi blev mätta, trots att vi kanske inte stormnjöt av alla smaker.
Våra nyfunna vietnames-vänner var inte nöjda än. Nu skulle det gås på bio, omedelbart allra helst. Jag, som har 8 på en 10-gradig skala av ångest inför min kommande tenta tänkte smita hem lite lätt och lämna Anna kvar på den sightseeing-runda som Pi med flera ville genomföra. Sagt och gjort. Pi tittade aningen tveksamt på mig när jag vinkade adjö och ensam travade över första övergångsstället mot, vad jag trodde var, hem. Bara nästan påkörd av två bussar och ett tiotal mopeder och jag var on my way.
Efter 2 timmar, många vändningar och triljoner steg i skavande sandaler är jag nu hemma. Kanske måste acceptera att jag bör avvakta några veckor med att ströva ensam.
Dagen inleddes med att vi möttes upp på hotellet av vår student-kollega Miss Pi. Miss Pi heter egentligen något helt annat, men efter att vi uppenbarligen totalt misslyckades med våra försök att uttala hennes namn gick hon med en suck med på att bli kallad Pi. Miss Pi åkte buss med oss till sjukhuset för att vi på måndag, då praktiken börjar, ska stå på helt egna ben och hitta dit själva. Riiiiiiiight....
Efter denna lilla buss-svängom mötte vi två kamrater till Miss Pi som talade engelska hellre än bra. Metoden nicka-le-och-låtsas-förstå nyttjades från båda sidor. Vi togs med till ett livligt befolkat lunchställe. Snabbmat på vietnamesiska, skulle man kunna säga. Nudelsoppor producerades i en faslig takt och vi blev mätta, trots att vi kanske inte stormnjöt av alla smaker.
Standard-pose
Våra nyfunna vietnames-vänner var inte nöjda än. Nu skulle det gås på bio, omedelbart allra helst. Jag, som har 8 på en 10-gradig skala av ångest inför min kommande tenta tänkte smita hem lite lätt och lämna Anna kvar på den sightseeing-runda som Pi med flera ville genomföra. Sagt och gjort. Pi tittade aningen tveksamt på mig när jag vinkade adjö och ensam travade över första övergångsstället mot, vad jag trodde var, hem. Bara nästan påkörd av två bussar och ett tiotal mopeder och jag var on my way.
Efter 2 timmar, många vändningar och triljoner steg i skavande sandaler är jag nu hemma. Kanske måste acceptera att jag bör avvakta några veckor med att ströva ensam.
2011.02.18
Efter en timmes helkroppsmassage har jag en gång för alla insett att massage inte är my cup of tea.
Inget ont om de massörer jag mött, det är skönt, men för mig infinner sig aldrig känslan av total avkoppling, snarare tvärtom. En stackars vietnames trampar omkring på min kropp, hon knäar mig i ryggen, hon sätter sig gränsle och bankar ut mina ömma knutor, ja, hon till och med viker sig dubbel. Under tiden ligger jag och funderar över hennes arbetsställning, undrar om hon ofta tvingas massera sina familjemedlemmar när hon mörbultad kommer hem från jobbet. Jag känner hur min kropp plötsligt känns monstruös stor jämfört med hennes lilla, lilla. Undrar hur ofta hon får skamliga förslag av bleka män och hur ofta hon önskar att hennes arbetsklänning var en liiiiten gnutta längre. Jag gör upp listor, things to do. Jag funderar över hur mycket massagen kostar, dividerar och multiplicerar i skallen. Jag undrar om jag ligger korrekt på bänken, det skaver lite i pannan. Undrar om det är mina muppet show-trosor massösen fnissar lite tyst åt. Hur långt tid kan ha gått nu? En kvart? 45 minuter? Hon bör ju vara klar snart. Jag lyssnar på mannen i massagebänken bredvid som sätter igång att snarka halvvägs genom massagen och inser att han, HAN är i sanning avslappnad! En liten röst viskar: "Miss, is finish" och jag pustar ut och skyndar på med kläderna.
Efter massagen måste vi skynda i oss mat för våra magar kurrar av allt planerande och oroligt filosoferande på massagebänken. Anna beställer in en maträtt som kräver 4 personers assistans. Det ska kokas och ätas i en speciell ordning och hela måltiden hålls vi under sträng uppvakning med fniss-kaskader som svar på varenda felsteg.
Nu ska jag andas ut med svenskt lösgodis och några Flight of the Conchords-avsnitt - SANN avkoppling!
Inget ont om de massörer jag mött, det är skönt, men för mig infinner sig aldrig känslan av total avkoppling, snarare tvärtom. En stackars vietnames trampar omkring på min kropp, hon knäar mig i ryggen, hon sätter sig gränsle och bankar ut mina ömma knutor, ja, hon till och med viker sig dubbel. Under tiden ligger jag och funderar över hennes arbetsställning, undrar om hon ofta tvingas massera sina familjemedlemmar när hon mörbultad kommer hem från jobbet. Jag känner hur min kropp plötsligt känns monstruös stor jämfört med hennes lilla, lilla. Undrar hur ofta hon får skamliga förslag av bleka män och hur ofta hon önskar att hennes arbetsklänning var en liiiiten gnutta längre. Jag gör upp listor, things to do. Jag funderar över hur mycket massagen kostar, dividerar och multiplicerar i skallen. Jag undrar om jag ligger korrekt på bänken, det skaver lite i pannan. Undrar om det är mina muppet show-trosor massösen fnissar lite tyst åt. Hur långt tid kan ha gått nu? En kvart? 45 minuter? Hon bör ju vara klar snart. Jag lyssnar på mannen i massagebänken bredvid som sätter igång att snarka halvvägs genom massagen och inser att han, HAN är i sanning avslappnad! En liten röst viskar: "Miss, is finish" och jag pustar ut och skyndar på med kläderna.
Efter massagen måste vi skynda i oss mat för våra magar kurrar av allt planerande och oroligt filosoferande på massagebänken. Anna beställer in en maträtt som kräver 4 personers assistans. Det ska kokas och ätas i en speciell ordning och hela måltiden hålls vi under sträng uppvakning med fniss-kaskader som svar på varenda felsteg.
Nu ska jag andas ut med svenskt lösgodis och några Flight of the Conchords-avsnitt - SANN avkoppling!
2011.02.18
Fjuh...
Vi rinner sakta men säkert bort och förvandlas till illaluktande pölar på trottoaren.
Idag har vi uträttat lite saker. Vi har köpt ett gymkort på ett ställe som med vietnamesiska mått mätta nog klassas som ett riktigt överklassgym. Indiska "mästare" styr stället som lockar med Bollywood-dans och andra typer av sexy dance. Man kan även ge sig på hot-yoga, som innebär utövande av yoga i 40 grader. Tack, men vi avböjer.
Vi har också jagat stan runt efter en beryktad marknad. På någon liten tvärgata fann vi en glassbar med glass av märket Fanny, och för Karins skull tog vi en smutt. Delikat!
Vi rinner sakta men säkert bort och förvandlas till illaluktande pölar på trottoaren.
Idag har vi uträttat lite saker. Vi har köpt ett gymkort på ett ställe som med vietnamesiska mått mätta nog klassas som ett riktigt överklassgym. Indiska "mästare" styr stället som lockar med Bollywood-dans och andra typer av sexy dance. Man kan även ge sig på hot-yoga, som innebär utövande av yoga i 40 grader. Tack, men vi avböjer.
Vi har också jagat stan runt efter en beryktad marknad. På någon liten tvärgata fann vi en glassbar med glass av märket Fanny, och för Karins skull tog vi en smutt. Delikat!
Götte!
Många trånga tvärgator senare fann vi vår marknad! Vi ska nog lyckas fylla väskorna.
torsdag 17 februari 2011
2011.02.18
God (?) morgon!
Vi vaknar upp och inser att AC:n är ur funktion. Och det känns.
Utanför verkar staden vara pigg och alert och det återstår bara för oss att ta våra stackars, trötta huvuden, inställda på svensk tid, och ge oss ut i myllret!
Vy från vår cell.
2011.02.17
Oh my, what a day!
Dagen startade i ett flygplan någonstans utanför Doha, bakom en medpassagerare som av allt att dömma ätit något olämpligt. Ett kort stopp i Bangkok och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh City. Något utav en dröm came true när vi möttes av två vietnameser i ett hav av andra vietnameser, ivrigt vinkande med en lapp med mitt namn på! Den där VIP-känslan infann sig. Att man sedan var huvudet längre än alla andra var inte fy skam, det heller.
Vi for mot vårt blivande hem tillsammans med en vietnamesisk sjuksköterskestudent som kämpade med sin engelska. Vi for ut med armarna och bedyrade att hennes engelska var superb, underbar, fantastisk! Efter avslutad färd hade vi i alla fall krystat fram något form av samtal, där vi ställde djupgående frågor som: "När går solen ner?" och "Har du någonsin åkt moped?".
Väl framme på vår lilla turistgata som ska komma att bli vårt hem kånkade jag och en, uppskattningsvis, 1.50 lång man min groteskt stora väska uppför de 10 (!!!) trappor som måste bestigas för att nå vårt rum, på kanske 10 kvadrat. Här fick vi inte flåsa ut länge innan 3 barnmorskor knackade på och ville bekanta sig. De släpade med våra stackars jetlagade kroppar på en tur på stan som höll på att sluta i mos under moped vid ett flertal tillfällen. Till slut avrundade vi, artigt men bestämt, sightseeingen och pinnade hem. Efter att halvt om halvt slängt i oss mat på den vegetariska grannrestaurangen såg vi fram mot en härlig dusch för att sedan stupa i säng. Till vår besvikelse visade det sig att vattnet, till skillnad från oss, inte orkar släpa sig de 10 trapporna upp och att vi således får nöja oss med ett sprutt på duschen som knappt kan kallas kisstråle.
Lugnare blev det heller inte när kareoke-baren på gatan kickade igång kvällen med "Old lang syne", vilket vi först tolkade som något form av böneutrop. Får se vilka fler gamla hits natten bjuder på!
Dagen startade i ett flygplan någonstans utanför Doha, bakom en medpassagerare som av allt att dömma ätit något olämpligt. Ett kort stopp i Bangkok och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh City. Något utav en dröm came true när vi möttes av två vietnameser i ett hav av andra vietnameser, ivrigt vinkande med en lapp med mitt namn på! Den där VIP-känslan infann sig. Att man sedan var huvudet längre än alla andra var inte fy skam, det heller.
Vi for mot vårt blivande hem tillsammans med en vietnamesisk sjuksköterskestudent som kämpade med sin engelska. Vi for ut med armarna och bedyrade att hennes engelska var superb, underbar, fantastisk! Efter avslutad färd hade vi i alla fall krystat fram något form av samtal, där vi ställde djupgående frågor som: "När går solen ner?" och "Har du någonsin åkt moped?".
Väl framme på vår lilla turistgata som ska komma att bli vårt hem kånkade jag och en, uppskattningsvis, 1.50 lång man min groteskt stora väska uppför de 10 (!!!) trappor som måste bestigas för att nå vårt rum, på kanske 10 kvadrat. Här fick vi inte flåsa ut länge innan 3 barnmorskor knackade på och ville bekanta sig. De släpade med våra stackars jetlagade kroppar på en tur på stan som höll på att sluta i mos under moped vid ett flertal tillfällen. Till slut avrundade vi, artigt men bestämt, sightseeingen och pinnade hem. Efter att halvt om halvt slängt i oss mat på den vegetariska grannrestaurangen såg vi fram mot en härlig dusch för att sedan stupa i säng. Till vår besvikelse visade det sig att vattnet, till skillnad från oss, inte orkar släpa sig de 10 trapporna upp och att vi således får nöja oss med ett sprutt på duschen som knappt kan kallas kisstråle.
Lugnare blev det heller inte när kareoke-baren på gatan kickade igång kvällen med "Old lang syne", vilket vi först tolkade som något form av böneutrop. Får se vilka fler gamla hits natten bjuder på!
Vi lyfte från detta...
... och landade i 30 plusgrader.
Och lever efter att ha korsat denna gata mot alla odds!
onsdag 16 februari 2011
2011.02.16
Slutet på dagen närmar sig och det firas med en raggardusch följt av raggartandborstning på en beige toalett i Doha. Relativt uppseendeväckande att två bleka svenskar står och tvagar sig offentligt i ett land där fotsides nattlinne och turban verkar vara rejält på modet. Nu har vi inga ludna tänder längre och känner oss ganska ärtiga!
Dagen har flutit på fint och snart kliver vi på sista flyget mot Vietnam. En saftig 10-timmars flygning väntar och jag fasar. Förra flygningen steg vi likt en rymdraket mot skyn och satt som klistrade mot sätena. Nästa flygning utlovar också multi-meal, och får jag inte tapas då blir jag besviken! Kinder-choklad är inköpt och den planerar jag att äta tills jag spyr för att härda magen lite inför Vietnam-vistelsen.
Dagen har flutit på fint och snart kliver vi på sista flyget mot Vietnam. En saftig 10-timmars flygning väntar och jag fasar. Förra flygningen steg vi likt en rymdraket mot skyn och satt som klistrade mot sätena. Nästa flygning utlovar också multi-meal, och får jag inte tapas då blir jag besviken! Kinder-choklad är inköpt och den planerar jag att äta tills jag spyr för att härda magen lite inför Vietnam-vistelsen.
Här bjuds det på foto - live från Doha! Ska tilläggas att detta är det bästa vi kunde åstadkomma efter ett flertal mindre lyckade försök. Jag ser kanske inte riktigt ut så här till vardags, men i princip.
tisdag 15 februari 2011
2011.02.16
Vi är igenom säkerhetskontrollen och inte ens rälsen pep.
Good sign - kommer gå bra!
Uppvärmning med fika på Starbucks och sen far vi!
Good sign - kommer gå bra!
Uppvärmning med fika på Starbucks och sen far vi!
2011.02.15
Here we go!
Dagen avsattes åt plugg och packning inför resan till andra sidan jorden.
Väskan är inte packad, långt ifrån.
Läxorna är inte gjorda, inte ens nuddade.
Däremot är konstiga platser i lägenheten spick and spam, diskbänk steriliserad och säng militärmässigt bäddad. En vanlig prioritering när jag har en triljon viktigare saker att göra.
Efter att ha bjudit Mam och kittsykattserna på kvällsfika är det eventuellt dags att ta itu med operation packning. Ska bara skrubba toan.
Pissepatten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)