Jag har fått påbackning för att jag bloggar dåligt. Eller snarare sällan. Eftersom jag tar mina läsare på största allvar skärper jag mig härmed.
Vi har under loppet av ett dygn bott i tre olika rum, beat THAT! Vår lätta irritation antar nya, oanade höjder när kommunikationen gång på gång brister. Det slutar med att vi mumlar på svenska och hotellägarinnan mumlar på vietnamesiska och det enda som går fram från båda håll är att vi samtliga är ganska vresiga. När AC-reparatören bände loss hela bakstycket av vår AC och med stor möda bar det nedför våra tio trappor förstod vi slutligen - det är kört. Det blir inge mer kyla för oss. Vi blev nu förpassade en våning ner till en dyrare svit där natten spenderades. Efter detta satte vår snålhet stopp och vi schasades då in i ett mindre rum för samma pris som tidigare. Vi försöker nu bekanta oss med det nya rummets små egenheter men allt som allt är vi nöjda. Och jag har i skrivande stund gåshus = good sign.
En dag på sjukhuset har åter förflutit. De anhöriga, som agerar vårdare åt sina sjuka, börjar bli lite tjenis med oss. De nickar igenkännade och vi ler bakom munskydden. Den stackars sårige mannen jag berättade om i ett tidigare inlägg fortsätter skrika mellan halv 9 och halv 10 varje morgon, i vanlig ordning, men vi svimmar inte längre. Istället drog Anna idag på sig handskar och högg in på en infekterad fot. Hon vaskade medan Doktor Tram brutalt klippte bort död vävnad. Vi härdas!
Idag fanns även en munk bland patienterna i en av de överbefolkade salarna. Han bar himmelsblå patientkläder och i kontrast mot de övrigas ill-rosa framstod han som lugnet själv. Han satt med benen över sängkanten, med fötterna lätt dinglande i luften, och log som åt en egen liten hemlighet och jag fick en sån himla lust att gå fram och krama honom.
Vi har precis landat hemma efter en ordentlig genomkörare på gymmet. Jag hade glömt hur det kändes att få svett i ögonen men blev med råge åter medveten om känslan idag. Nu firar vi med Greys Anatomy eftersom jag köpt hela säsong 6 för 30 kronor. Catching! Vi ser det naturligtvis bara i studerandesyfte.
Vi har under loppet av ett dygn bott i tre olika rum, beat THAT! Vår lätta irritation antar nya, oanade höjder när kommunikationen gång på gång brister. Det slutar med att vi mumlar på svenska och hotellägarinnan mumlar på vietnamesiska och det enda som går fram från båda håll är att vi samtliga är ganska vresiga. När AC-reparatören bände loss hela bakstycket av vår AC och med stor möda bar det nedför våra tio trappor förstod vi slutligen - det är kört. Det blir inge mer kyla för oss. Vi blev nu förpassade en våning ner till en dyrare svit där natten spenderades. Efter detta satte vår snålhet stopp och vi schasades då in i ett mindre rum för samma pris som tidigare. Vi försöker nu bekanta oss med det nya rummets små egenheter men allt som allt är vi nöjda. Och jag har i skrivande stund gåshus = good sign.
En dag på sjukhuset har åter förflutit. De anhöriga, som agerar vårdare åt sina sjuka, börjar bli lite tjenis med oss. De nickar igenkännade och vi ler bakom munskydden. Den stackars sårige mannen jag berättade om i ett tidigare inlägg fortsätter skrika mellan halv 9 och halv 10 varje morgon, i vanlig ordning, men vi svimmar inte längre. Istället drog Anna idag på sig handskar och högg in på en infekterad fot. Hon vaskade medan Doktor Tram brutalt klippte bort död vävnad. Vi härdas!
Idag fanns även en munk bland patienterna i en av de överbefolkade salarna. Han bar himmelsblå patientkläder och i kontrast mot de övrigas ill-rosa framstod han som lugnet själv. Han satt med benen över sängkanten, med fötterna lätt dinglande i luften, och log som åt en egen liten hemlighet och jag fick en sån himla lust att gå fram och krama honom.
Vi har precis landat hemma efter en ordentlig genomkörare på gymmet. Jag hade glömt hur det kändes att få svett i ögonen men blev med råge åter medveten om känslan idag. Nu firar vi med Greys Anatomy eftersom jag köpt hela säsong 6 för 30 kronor. Catching! Vi ser det naturligtvis bara i studerandesyfte.
Smygfoto av Anna som inviger sina nya shorts (som senare visade sig färga hela rumpen marinblå).
Fräscha som små nyponrosor efter ett redigt svettmaraton.
Åh vad jag är glad över att ni har AC igen! Kram
SvaraRadera