Idag har vi haft vår första dag på sjukhuset. Även där var vi till stor glädje för såväl patienter som personal som äntligen hade något att stirra på. Vi gick runt i våra svenska sjukhuskläder, som plötsligt framstod som oformliga pansar-kostymer i jämförelse med den lokala, välskräddade, tunna varianten. Vi blev snabbt omhändertagna av en ung, kvinnlig läkare som visade oss runt på den endokrina avdelning där vi ska spendera våra kommande 4 veckor. Avdelningen består av en intensivvårds-del och även en del där patienterna är lite mer... eh, alerta. Avdelningen rymmer 50 sängar men har i regel 80 patienter. Efter en snabb uträkning inser man att detta innebär flera patienter per säng. Lägg till detta alla de anhöriga som agerar vårdare åt sin sjuka familjemedlemmar. Ett imponerande organiserat kaos rådde.
Vår första uppgift för dagen var att iaktta vår doktor då hon la om ett djupt, infekterat ryggsår. Inga konstigheter, tänkte vi, och ställde upp oss på första parkett. Ganska snart inser vi att en simpel omläggning mer liknar ett kirurgiskt ingrepp. Varet i såret skulle ut, till varje pris. En mycket liten läkare med falsettröst assisterade vår läkar-vän och med den ena handen på mobiltelefonen stoppade han diverse vassa metallinstrument i den stackars skrikande patientens öppna sår med den andra. Här kände Alfrida Edvinson att det var dags att tacka för sig innan jag själv förvandlades till patient. Sekunden efter troppade även Anna av, och den dryga 1,5 timmar som skulle visa sig återstå av patientens plågsamma behandling höll vi oss utanför rummet och nöjde oss med att lyssna på hans plågade skrik. Stackars krake att bli utsatt för detta, tyckte vi. Senare skulle det visa sig att detta är något mannen får vara med om varje morgon.
Ganska tagna av morgonen tog vi adjö av sjukhuset tidigt. Nu ska jag gotta mig i andra gottigheter, såsom tentaplugg och cocos-glass!
Vår första uppgift för dagen var att iaktta vår doktor då hon la om ett djupt, infekterat ryggsår. Inga konstigheter, tänkte vi, och ställde upp oss på första parkett. Ganska snart inser vi att en simpel omläggning mer liknar ett kirurgiskt ingrepp. Varet i såret skulle ut, till varje pris. En mycket liten läkare med falsettröst assisterade vår läkar-vän och med den ena handen på mobiltelefonen stoppade han diverse vassa metallinstrument i den stackars skrikande patientens öppna sår med den andra. Här kände Alfrida Edvinson att det var dags att tacka för sig innan jag själv förvandlades till patient. Sekunden efter troppade även Anna av, och den dryga 1,5 timmar som skulle visa sig återstå av patientens plågsamma behandling höll vi oss utanför rummet och nöjde oss med att lyssna på hans plågade skrik. Stackars krake att bli utsatt för detta, tyckte vi. Senare skulle det visa sig att detta är något mannen får vara med om varje morgon.
Ganska tagna av morgonen tog vi adjö av sjukhuset tidigt. Nu ska jag gotta mig i andra gottigheter, såsom tentaplugg och cocos-glass!
ÄCKLIGT! Stackars er (igen)!
SvaraRadera