Vi lever trots den tropiska hetta som råder i vårt hem!
Vi har också avverkat ännu en dag på sjukhuset. Idag var det i sann torsdagsanda storrond med någon typ av överläkare och samtliga anställda var mycket uppspelta över detta. Vi var ett gött gäng på kanske 10-12 personer som skuttade efter den stövliga överläkaren som dagen till ära åkt på en ordentlig förkylning. Istället för att stanna hemme gick han nu runt och nös högljutt över flertalet patienter. Då det i så gott som alla fall rör sig om otäcka, djupa sårhistorier kanske detta var mindre lämpligt. Men vem är väl jag, blott en liten sjuksköterska, att ha åsikter om sådant.
Under vår guidning genom avdelningens myller råkade jag ut för dagens trauma. Anna och jag, som minst sagt sticker ut i denna samling snedögda kortisar, försöker göra vårt bästa för att smälta in och accepteras. Vi har ständigt härliga leenden på läpparna. De tillfällen då vi bär munskydd (så gott som hela tiden) ler vi ordentligt med ögonen, precis som Tyra Banks lärt oss. Just idag sprängde vi iväg ett ordentligt smajl mot två söta tanter som satt och dinglade med benen över sin gemensamma sängkant. Anna får ett tandlöst leende tillbaka från den ena tanten, och i samma ögonblick ger samma tant mig en ordentlig smäll på armen. Öppen handflata, förvånansvärd muskelstyrka och ett bra schwong i slaget. Detta följs av chockad tystnad från vårt håll och ett litet fnitter-muttrande från tanten i fråga.
Kort därefter övertalas jag av en annan patient att jag nog är amerikan i botten.
- You amerikano?
- No, swedish. Europe, Sweden.
- Amerikano?
- No, Sweden. In Europe.
- Sure not amerikano? Soooo tall.
- No, Sweden. For sure.
- Oh. Bye-bye.
Vi forslas sedan till någon typ av läkarkonferens av vår läkar-vän miss Tram. Konferensen ska handla om någon ny typ av antibiotika och vi hänger på. Konferensen visar sig bestå av en totalt obegriplig powerpoint-slide som visas i kanske 2 minuter. Sedan väntar middagen, och vi inser att "konferens" bara var en täckmantel för läkarna att få äta exklusiv lunch på fin-restaurang. Och vilken lunch. Rätt efter rätt dukas upp. Ätpinnarna är överallt, i allas tallrikar. Hygienregler gäller inte här, här härskar djungelns lag! Annas tallrik lassas gång på gång full av alla typer av djur: bläckfisk, krabba, räkor, fläsk, fisk, kyckling, musslor, sniglar, you name it. Jag kommer undan med att jag är vegetarian.
"And for how long have you been a vegetable?"
Klimax nås när vi undrar vad det slajmiga i Annas tallrik är. Sjöhäst, svarar Tram. Våra blickar och hakor i bordet måste talat sitt tydliga språk för det blir turbulent runt bordet när andra lägger sig i konversationen och det hela reds ut som ett litet språkmissförstånd. Det var tydligen bara någon typ av korall. Sjöhäst stoppar ju karlarna i vinglasen för att få mer "energy, you know". Det är ju allmänt känt. Sjöhäst är ju inte direkt nåt man äter, neeee, så tokigt!
Vi har också avverkat ännu en dag på sjukhuset. Idag var det i sann torsdagsanda storrond med någon typ av överläkare och samtliga anställda var mycket uppspelta över detta. Vi var ett gött gäng på kanske 10-12 personer som skuttade efter den stövliga överläkaren som dagen till ära åkt på en ordentlig förkylning. Istället för att stanna hemme gick han nu runt och nös högljutt över flertalet patienter. Då det i så gott som alla fall rör sig om otäcka, djupa sårhistorier kanske detta var mindre lämpligt. Men vem är väl jag, blott en liten sjuksköterska, att ha åsikter om sådant.
Under vår guidning genom avdelningens myller råkade jag ut för dagens trauma. Anna och jag, som minst sagt sticker ut i denna samling snedögda kortisar, försöker göra vårt bästa för att smälta in och accepteras. Vi har ständigt härliga leenden på läpparna. De tillfällen då vi bär munskydd (så gott som hela tiden) ler vi ordentligt med ögonen, precis som Tyra Banks lärt oss. Just idag sprängde vi iväg ett ordentligt smajl mot två söta tanter som satt och dinglade med benen över sin gemensamma sängkant. Anna får ett tandlöst leende tillbaka från den ena tanten, och i samma ögonblick ger samma tant mig en ordentlig smäll på armen. Öppen handflata, förvånansvärd muskelstyrka och ett bra schwong i slaget. Detta följs av chockad tystnad från vårt håll och ett litet fnitter-muttrande från tanten i fråga.
Kort därefter övertalas jag av en annan patient att jag nog är amerikan i botten.
- You amerikano?
- No, swedish. Europe, Sweden.
- Amerikano?
- No, Sweden. In Europe.
- Sure not amerikano? Soooo tall.
- No, Sweden. For sure.
- Oh. Bye-bye.
Vi forslas sedan till någon typ av läkarkonferens av vår läkar-vän miss Tram. Konferensen ska handla om någon ny typ av antibiotika och vi hänger på. Konferensen visar sig bestå av en totalt obegriplig powerpoint-slide som visas i kanske 2 minuter. Sedan väntar middagen, och vi inser att "konferens" bara var en täckmantel för läkarna att få äta exklusiv lunch på fin-restaurang. Och vilken lunch. Rätt efter rätt dukas upp. Ätpinnarna är överallt, i allas tallrikar. Hygienregler gäller inte här, här härskar djungelns lag! Annas tallrik lassas gång på gång full av alla typer av djur: bläckfisk, krabba, räkor, fläsk, fisk, kyckling, musslor, sniglar, you name it. Jag kommer undan med att jag är vegetarian.
"And for how long have you been a vegetable?"
Klimax nås när vi undrar vad det slajmiga i Annas tallrik är. Sjöhäst, svarar Tram. Våra blickar och hakor i bordet måste talat sitt tydliga språk för det blir turbulent runt bordet när andra lägger sig i konversationen och det hela reds ut som ett litet språkmissförstånd. Det var tydligen bara någon typ av korall. Sjöhäst stoppar ju karlarna i vinglasen för att få mer "energy, you know". Det är ju allmänt känt. Sjöhäst är ju inte direkt nåt man äter, neeee, så tokigt!
Anna i sjuksköterskornas lilla krypin. Här sover man gott mellan 11-13 medan en stackars sjuksköterska är ensam ansvarig för samtliga 80 patienter.
Suck vilken tur att du är en grönsak gullis!
SvaraRadera