Oh my, what a day!
Dagen startade i ett flygplan någonstans utanför Doha, bakom en medpassagerare som av allt att dömma ätit något olämpligt. Ett kort stopp i Bangkok och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh City. Något utav en dröm came true när vi möttes av två vietnameser i ett hav av andra vietnameser, ivrigt vinkande med en lapp med mitt namn på! Den där VIP-känslan infann sig. Att man sedan var huvudet längre än alla andra var inte fy skam, det heller.
Vi for mot vårt blivande hem tillsammans med en vietnamesisk sjuksköterskestudent som kämpade med sin engelska. Vi for ut med armarna och bedyrade att hennes engelska var superb, underbar, fantastisk! Efter avslutad färd hade vi i alla fall krystat fram något form av samtal, där vi ställde djupgående frågor som: "När går solen ner?" och "Har du någonsin åkt moped?".
Väl framme på vår lilla turistgata som ska komma att bli vårt hem kånkade jag och en, uppskattningsvis, 1.50 lång man min groteskt stora väska uppför de 10 (!!!) trappor som måste bestigas för att nå vårt rum, på kanske 10 kvadrat. Här fick vi inte flåsa ut länge innan 3 barnmorskor knackade på och ville bekanta sig. De släpade med våra stackars jetlagade kroppar på en tur på stan som höll på att sluta i mos under moped vid ett flertal tillfällen. Till slut avrundade vi, artigt men bestämt, sightseeingen och pinnade hem. Efter att halvt om halvt slängt i oss mat på den vegetariska grannrestaurangen såg vi fram mot en härlig dusch för att sedan stupa i säng. Till vår besvikelse visade det sig att vattnet, till skillnad från oss, inte orkar släpa sig de 10 trapporna upp och att vi således får nöja oss med ett sprutt på duschen som knappt kan kallas kisstråle.
Lugnare blev det heller inte när kareoke-baren på gatan kickade igång kvällen med "Old lang syne", vilket vi först tolkade som något form av böneutrop. Får se vilka fler gamla hits natten bjuder på!
Dagen startade i ett flygplan någonstans utanför Doha, bakom en medpassagerare som av allt att dömma ätit något olämpligt. Ett kort stopp i Bangkok och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh City. Något utav en dröm came true när vi möttes av två vietnameser i ett hav av andra vietnameser, ivrigt vinkande med en lapp med mitt namn på! Den där VIP-känslan infann sig. Att man sedan var huvudet längre än alla andra var inte fy skam, det heller.
Vi for mot vårt blivande hem tillsammans med en vietnamesisk sjuksköterskestudent som kämpade med sin engelska. Vi for ut med armarna och bedyrade att hennes engelska var superb, underbar, fantastisk! Efter avslutad färd hade vi i alla fall krystat fram något form av samtal, där vi ställde djupgående frågor som: "När går solen ner?" och "Har du någonsin åkt moped?".
Väl framme på vår lilla turistgata som ska komma att bli vårt hem kånkade jag och en, uppskattningsvis, 1.50 lång man min groteskt stora väska uppför de 10 (!!!) trappor som måste bestigas för att nå vårt rum, på kanske 10 kvadrat. Här fick vi inte flåsa ut länge innan 3 barnmorskor knackade på och ville bekanta sig. De släpade med våra stackars jetlagade kroppar på en tur på stan som höll på att sluta i mos under moped vid ett flertal tillfällen. Till slut avrundade vi, artigt men bestämt, sightseeingen och pinnade hem. Efter att halvt om halvt slängt i oss mat på den vegetariska grannrestaurangen såg vi fram mot en härlig dusch för att sedan stupa i säng. Till vår besvikelse visade det sig att vattnet, till skillnad från oss, inte orkar släpa sig de 10 trapporna upp och att vi således får nöja oss med ett sprutt på duschen som knappt kan kallas kisstråle.
Lugnare blev det heller inte när kareoke-baren på gatan kickade igång kvällen med "Old lang syne", vilket vi först tolkade som något form av böneutrop. Får se vilka fler gamla hits natten bjuder på!
Vi lyfte från detta...
... och landade i 30 plusgrader.
Och lever efter att ha korsat denna gata mot alla odds!
Underbart! Ska följa vartenda steg ni tar (förutsatt att du skriver om det...) KRAM
SvaraRadera