Välkommen hem hälsar vi Alfrida Edvinson som just lallat omkring vilsen i Ho Chi Minh City i ett par timmar.
Dagen inleddes med att vi möttes upp på hotellet av vår student-kollega Miss Pi. Miss Pi heter egentligen något helt annat, men efter att vi uppenbarligen totalt misslyckades med våra försök att uttala hennes namn gick hon med en suck med på att bli kallad Pi. Miss Pi åkte buss med oss till sjukhuset för att vi på måndag, då praktiken börjar, ska stå på helt egna ben och hitta dit själva. Riiiiiiiight....
Efter denna lilla buss-svängom mötte vi två kamrater till Miss Pi som talade engelska hellre än bra. Metoden nicka-le-och-låtsas-förstå nyttjades från båda sidor. Vi togs med till ett livligt befolkat lunchställe. Snabbmat på vietnamesiska, skulle man kunna säga. Nudelsoppor producerades i en faslig takt och vi blev mätta, trots att vi kanske inte stormnjöt av alla smaker.
Våra nyfunna vietnames-vänner var inte nöjda än. Nu skulle det gås på bio, omedelbart allra helst. Jag, som har 8 på en 10-gradig skala av ångest inför min kommande tenta tänkte smita hem lite lätt och lämna Anna kvar på den sightseeing-runda som Pi med flera ville genomföra. Sagt och gjort. Pi tittade aningen tveksamt på mig när jag vinkade adjö och ensam travade över första övergångsstället mot, vad jag trodde var, hem. Bara nästan påkörd av två bussar och ett tiotal mopeder och jag var on my way.
Efter 2 timmar, många vändningar och triljoner steg i skavande sandaler är jag nu hemma. Kanske måste acceptera att jag bör avvakta några veckor med att ströva ensam.
Dagen inleddes med att vi möttes upp på hotellet av vår student-kollega Miss Pi. Miss Pi heter egentligen något helt annat, men efter att vi uppenbarligen totalt misslyckades med våra försök att uttala hennes namn gick hon med en suck med på att bli kallad Pi. Miss Pi åkte buss med oss till sjukhuset för att vi på måndag, då praktiken börjar, ska stå på helt egna ben och hitta dit själva. Riiiiiiiight....
Efter denna lilla buss-svängom mötte vi två kamrater till Miss Pi som talade engelska hellre än bra. Metoden nicka-le-och-låtsas-förstå nyttjades från båda sidor. Vi togs med till ett livligt befolkat lunchställe. Snabbmat på vietnamesiska, skulle man kunna säga. Nudelsoppor producerades i en faslig takt och vi blev mätta, trots att vi kanske inte stormnjöt av alla smaker.
Standard-pose
Våra nyfunna vietnames-vänner var inte nöjda än. Nu skulle det gås på bio, omedelbart allra helst. Jag, som har 8 på en 10-gradig skala av ångest inför min kommande tenta tänkte smita hem lite lätt och lämna Anna kvar på den sightseeing-runda som Pi med flera ville genomföra. Sagt och gjort. Pi tittade aningen tveksamt på mig när jag vinkade adjö och ensam travade över första övergångsstället mot, vad jag trodde var, hem. Bara nästan påkörd av två bussar och ett tiotal mopeder och jag var on my way.
Efter 2 timmar, många vändningar och triljoner steg i skavande sandaler är jag nu hemma. Kanske måste acceptera att jag bör avvakta några veckor med att ströva ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar