Idag vaknade jag tidigt av att klockan ringde och hann under ungefär en kvarts tid komma på alla tänkbara bra anledningar och ursäkter till att inte följa med Sonja till sjukhuset idag. Det är så min hjärna fungerar när den står inför något lite otäckt.
Efter den där kvarten blev jag förbannad på mig själv, gav eventuellt mig själv en lätt örfil, varefter jag klädde mig och gjorde mig i ordning. Åt en ordentlig frukost på bageriet och gav mig iväg mot busshållplatsen.
Väl framme vid sjukhuset tillsammans med Sonja fick jag en liten sväng av "kärt återseende". Säga vad man vill om södra Vietnams största sjukhus men det är ganska pampigt och imponerande när man står framför det. Vi tog oss till Sonjas avdelning där delar av personalen, till skillnad från Annas och min avdelning, talar en del engelska. Jag blev välkomnad och medbjuden på en läkarresa till Mekong Delta av självaste chefskirurgen men fick tacka nej eftersom jag och Anna sitter på planet hem vid tidpunkten för resan.
Jag blev utrustad med scrubs, gummitofflor, munskydd, glasögon och hatt käckt på svaj och sedan visad in i en av de två operationssalarna. Avdelningen sysslar främst med brännskador och plastikkirurgi och det var själva plastikdelen jag fick ta del av under de tre första operationerna. Två fall av kompartmentsyndrom och ett fall av nekrotiserad fot. Samtliga tre mindre trevliga upplevelser och redan vid första patienten började det snurra i bollen på Fröken Edvinson. Att diskret försöka stoppa skallen mellan knäna för att inte svimma är svårt men jag tyckte jag skötte det hela ganska elegant och obemärkt.
I Vietnam betalar alla för sin vård. Det innebär att du, om du är fattig och inte har råd att betala för det bästa, får sämre vård. Det samma gäller sövningmetoden. En av patienterna fick en dålig version och var därför halvvaken under operationen. Skakade på huvudet och mumlade medan hans fötter ryckte så smått varje gång kirurgen skar och pillade i hans sår. Sonja har varit på avdelningen i drygt 2,5 månader och är van. Hon struttar runt och ser stenproffsig ut. Och där sitter jag med huvudet mellan knäna.
Plötsligt kommer en operationssköterska in i salen och drar ut mig därifrån. "Wash", säger hon bestämt och pekar på ett handfat längre bort i korridoren. De är lite kort om folk i operationssalen bredvid och behöver hjälp, efter vad jag förstår. Jag avböjer vänligt men bestämt. Titta räcker gott för mig. "No, no, wash" insisterar sköterskan. Mina händer darrar och jag halkar omkring i dom där nedrans gummitofflorna MED tossor på. Växthuseffekten.
Sagt och gjort. Jag tvättar och skrubbar mig så gott jag kan och äntrar operationssalen. Där blir jag snabbt utrustad och sterilklädd tills jag känner mig som en månlandare, minst. Patienten på operationsbordet är en kvinna, en svårt brännskadad 20-årig sådan. Det enda plats på hennes kropp som inte är svårt bränd är hennes mage och bröst och kirurgen i rummet börjar genast hyvla skinn därifrån. Även Sonja joinar och assisterar. Snart har jag en pincett och sax i nävarna utan att begripa vad jag ska göra med dom. Skala bort död vävnad tydligen. Sonja är den bästa handledare jag någonsin haft under mina tre år på sjuksköterskeprogrammet. Hon bad mig skala bort död vävnad från den brännskadade flickan men fick det att låta som vi skulle rensa rabatten på sin höjd. Det bet på mig, och strax satt jag där och pillade.
Nästa steg: Ta huden som hyvlats bort från flickans mage och bröst och sätta fast där det behövs, i de allra värsta öppna såren. Ny pincett och ny sax i mina händer och plötsligt finner jag mig själv applicera hudgrafter som om jag aldrig gjort annat. När jag halvt liggande över bordet sätter fast hud i något knäveck någonstans får jag en ordentlig kick. Vilken grej, alltså! Går ju lätt in på topp tre över häftiga (trots tragiken) saker jag gjort.
Sett den här tjejen nyligen? Kirurg, tydligen.
