Jag lyssnar på Tracy Chapman och ignorerar den bultande huvudvärken. Det är en fin och solig morgon i Saigon och vårt statistikprogram har sagt adjö, packat ihop sina tillhörigheter och flyttat till annan ort. Ett dramatiskt avslut på en kortvarig vänskap. Så, här sitter vi nu. Övergivna med tomma, gapande datorer.
Igår såg min dator ut så här...
Igår såg min dator ut så här...
... när det enda jag behöver är att plugga. Kläder behöver jag inte. Nu kommer det i alla fall ligga ett prydligt paket och vänta på mig hemma i Sverige när jag landar. Det får hemma att kännas närmare och statistik att kännas längre bort. Dessutom har min tilltro till Saigons shoppingmöjligheter avtagit dramatiskt och jag inser att jag nog inte kommer komma hem med en helt ny garderob. Lika bra det, eftersom en helt ny garderob inte rymt inom ramen av 23 ynka kilo bagage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar