Jag vaknar upp alldeles ensam i rummet. Anna har smitit iväg på endagstur till floden tillsammans med sitt finbesök. Eller ja, smitit och smitit, jag visste ju att hon skulle iväg men blir ändå så smått chockad när jag inser att hon lyckats ta sig ut helt obemärkt. Jag är en ganska lättväckt rackare. Solen skiner in genom de gula gardinerna nåt fruktansvärt. Jag hittar ett par glasögon lämpligt placerade på nattduksbordet. Tar på mig dom och tänker att jag bara ska blunda lite. Vaknar en bra stund senare och tar mig till toaletten. Möter detta i spegeln:
Ser ju för sjutton inte riktigt klokt ut. Hela frisyrsituationen håller ju på att gå helt överstyr, bokstavligt talat. Och chartertantsvarning på att jag varje natt använder ett sånt där ögonskydd för att slippa bli väckt av solen. Kan inte mer än beklaga stackars Anna som varje morgon tvingas möta det här i sängen bredvid. Nu ska jag samla ihop mina hårtestar och ta mig till lämplig pluggmiljö.
Auf Wiedersehen, People!
Söt är vad du är.
SvaraRaderaSÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖT. Ja. Sådeså.
SvaraRadera