2011.04.06

Vilken morgon!

Vi var uppe med tuppen och klev ut i en sval stad. Tog taxi till det obstetriska sjukhuset bara en bit bort och mötte upp Mrs Thu, Head of the Midwifery Department. De är mycket för hierarki i Vietnam, och speciellt inom sjukvården. Här gäller det att heja på rätt tant och tacka rätt sköterska, annars bryter man uppenbarligen mot oskrivna regler. Mrs Thu verkar vara något typ av högsta höns och hon guidade oss skickligt runt i det för oss labyrintliknande sjukhuset. Vi susade förbi den antenatala avdelningen, neonatala avdelningen, abortkliniken, ultraljudsrum, akuten, olika BB-avdelningar och förlossningsavdelningen. Förlossningsavdelningen bestod av rum där kvinnor med värkar låg uppradade i långa rader. När kvinnorna var mer än 2 centimeter öppna förflyttades de till själva deliveryavdelningen. Denna bestod av sex "hytter" som kunda rymma två patienter samtidigt. Vi sjasades in i en sådan hytt och hann knappt in innan ett flickebarn kom till världen. Vi trängdes med uppskattningsvis tio andra studenter, men hade den här gången längden på vår sida, vilket innebar att vi hade bra utsikt. Peppade av detta hängde vi omkring på förlossningsavdelningen en stund till, fast bestämda vid att se en födelse till. Inga kvinnor verkade vara på intågande, så Mrs Thu gick suckande därifrån för att leta upp lämpligt offer. Sagt och gjort, 5 minuter senare anländer Mrs Thu, nöjt leende, tillsammans med en ung kvinna på bår. Kvinnan ska ha sitt första barn och det är sätesbjudning som står på agendan. Detta innebär för den oinvigde att barnet beslutat äntra världen med bakdelen först, vilket är smärtsamt och trixigt. I Vietnam är man inte blyg för att ta ett klipp med saxen, och efter att en fot kikat fram avslutades saken ganska kvickt. Underbart! Alldeles, alldeles, strålande, fantastiskt underbart. 

I en av hytterna - med värkande äggstockar efter allt bebisgluttande. 

Anna under vår rundvandring.

En fikapaus i kantinen tillsammans med Mrs Thu.

Dessvärre bjöd sjukhusbesöket även på mindre trevliga inslag. Efter kort fikapaus tog Mrs Thu med oss till avdelningen för "missbildade" barn, som hon uttryckte det. Hit kom de barn som fötts med handikapp av olika slag, en del till följd av de gifter som användes under Vietnamkriget och som fortfarande cirkulerar. Det förklarades för oss att många föräldrar smiter från sina barn på avdelningen och lämnar dem ensamma. Det är också vanligt att dessa barn hittas döda på gatan eller i floden eller fulla av myrbett efter att ha blivit lämnade på marken. Skammen hos föräldrarna är för stor, och det finns heller inte tillräckliga resurser. De barn vi mötte på avdelningen hade olika typer av handikapp. En del saknade kroppsdelar, andra hade Downs Syndrom, hydrocefalus eller felställda armar och ben. De flesta av dessa barn kommer att växa upp på sjukhuset, med sjuksköterskor som närmast anhöriga.

Vi informerades också om att man kan välja att avsluta sin graviditet om barnet visar sig bära på oönskade egenskaper. Upp till vecka 26 fick vi förklarat för oss att abort kan genomföras. Barnet föds då fram, och dör eftersom det är för litet för att överleva. Om barnet inte dör vårdas det på den neonatala avdelningen tills det flyttas till avdelningen för handikappade barn. Ett tragiskt öde. Varje dag genomförs 200 aborter på sjukhuset. Varje dag föds 150 barn. Fler aborter än förlossningar och Vietnam har flest aborter världen över.

Ett sorgesamt avslut på en fascinerande förmiddag.