Alltså, en av anledningarna till att jag inte kan plugga ute i offentligheten är att jag inte kan stänga av allt som händer omkring mig. På cafét där jag körde mitt morgonpass plugg idag utspelade sig följande:
Tre vietnamesiska killar i tonårsåldern satt med huvudena tätt ihop som i konspiration. Jag undrade vad dom höll på med för fuffens och spetsade öronen.
"When I see your beautiful eyes I fall in love with you", halvviskade en av killarna.
"When I see your beautiful eyes I fall in love with you", upprepade de övriga två och fick en uppmuntrande nickning av den första grabben tillbaka. Åh, de övade inför att snärja bönor, lite småsött. Meningen upprepas halvviskande tills man inser att det här antagligen är den enda mening på engelska som pojkarna behärskar.
Två äldre amerikanska män sitter vid borden bredvid varandra och försöker bli vänner på det där tafatta sätter som äldre män ofta försöker bli vänner på. Den ene har skägg men är skallig, den andre saknar skägg men har å andra sidan strån på skallen. De kompletterar varandra. Samtalet inleds ganska ytligt med väder, dagsaktuella nyheter och dylikt. Ganska snart dyker dock herrarna ner djupare och börjar diskutera ungdomen.
"The youth is lost", konstaterar den ene, "the youth is a waste of time, if you ask me". Den andra verkar inte uppenbart hålla med om saken utan nickar mest lite mumlande. Kanske är han inte riktigt med på vad den nyfunne vännen fiskar efter men vill inte riktigt erkänna det. "The youth is lost", maler mannen med skägget vidare, "the kids of today don't know a thing. They think they do, but they're just lost." Överväger att ge mig in i diskussionen men sen inser jag att jag kanske inte ens räknas som youth längre. Dessutom, vem är väl jag att störa dem mitt i deras male-bonding hur som helst.
Ett tredje scenario utspelar sig mellan fyra vietnamesiska unga män som tydligen, liksom jag, är där för att plugga. De lyckas göra ett ungefär lika bra jobb som mig. De har en liten bärbar dator med sig, inte av senaste årgång och de verkar bedriva något form av youtube-battle. Diverse skrålande, skvalande klipp avbryter varandra tills den ene triumferande knapprar in ett klipp och trycker på play. Las Ketchups gamla dänga knastrar fram ur högtalarna, ni vet den där man inte fattade texten till. De övriga tre ser överraskade ut, besegrade. Sen applåderar de förtjust och höjer volymen precis som att detta var en nyhet för dem, en musikalisk revolution!
Sen stängde jag mina böcker och gick hem.
Tre vietnamesiska killar i tonårsåldern satt med huvudena tätt ihop som i konspiration. Jag undrade vad dom höll på med för fuffens och spetsade öronen.
"When I see your beautiful eyes I fall in love with you", halvviskade en av killarna.
"When I see your beautiful eyes I fall in love with you", upprepade de övriga två och fick en uppmuntrande nickning av den första grabben tillbaka. Åh, de övade inför att snärja bönor, lite småsött. Meningen upprepas halvviskande tills man inser att det här antagligen är den enda mening på engelska som pojkarna behärskar.
Två äldre amerikanska män sitter vid borden bredvid varandra och försöker bli vänner på det där tafatta sätter som äldre män ofta försöker bli vänner på. Den ene har skägg men är skallig, den andre saknar skägg men har å andra sidan strån på skallen. De kompletterar varandra. Samtalet inleds ganska ytligt med väder, dagsaktuella nyheter och dylikt. Ganska snart dyker dock herrarna ner djupare och börjar diskutera ungdomen.
"The youth is lost", konstaterar den ene, "the youth is a waste of time, if you ask me". Den andra verkar inte uppenbart hålla med om saken utan nickar mest lite mumlande. Kanske är han inte riktigt med på vad den nyfunne vännen fiskar efter men vill inte riktigt erkänna det. "The youth is lost", maler mannen med skägget vidare, "the kids of today don't know a thing. They think they do, but they're just lost." Överväger att ge mig in i diskussionen men sen inser jag att jag kanske inte ens räknas som youth längre. Dessutom, vem är väl jag att störa dem mitt i deras male-bonding hur som helst.
Ett tredje scenario utspelar sig mellan fyra vietnamesiska unga män som tydligen, liksom jag, är där för att plugga. De lyckas göra ett ungefär lika bra jobb som mig. De har en liten bärbar dator med sig, inte av senaste årgång och de verkar bedriva något form av youtube-battle. Diverse skrålande, skvalande klipp avbryter varandra tills den ene triumferande knapprar in ett klipp och trycker på play. Las Ketchups gamla dänga knastrar fram ur högtalarna, ni vet den där man inte fattade texten till. De övriga tre ser överraskade ut, besegrade. Sen applåderar de förtjust och höjer volymen precis som att detta var en nyhet för dem, en musikalisk revolution!
Sen stängde jag mina böcker och gick hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar