Har haft horisontalt sängläge sedan igår kväll. Världen snurrar så fruktansvärt under mina fötter när jag vågar mig upp.
Igår blev vi upphämtade av Doktor Tram och hennes syster på mopeder. Vi for genom den relativt lugna söndagstrafiken hem till Trams föräldrahem där det skulle bjudas på festligheter då det var årsdagen av hennes farfars bortgång. Alla nära släktingar firas på detta sätt och vi var inte sena att stämma in i festligheterna.
Knappt hann vi anlända innan mina sandaler beordrades av och jag istället fick dessa storlek-36-kreationer på mina stackars gigantiska fossingar.
Huset var ett kaos av släktingar. Tram tog med oss upp på sitt rum och stängde dörren om oss. En 27-årig kvinna som bor hemma i sitt flickrum med Nalle Puh-lakan och Mimmi-öron på väggarna är för oss ganska främmande och Anna och jag betraktade fascinerade hela härligheten. Doktor Tram förklarade för oss att man bor kvar hemma tills man är gift. Har man då råd att flytta hemifrån är det en möjlighet, annars får man vänta ytterligare. Tram ska gifta sig med sin pojkvän i juni. När han är på besök får de bara samtala med varandra inför familjen. Om de tvunget ska hålla till på Trams rum måste dörren vara öppen så att föräldrarna kan kontrollera att inget fuffens förekommer innan bröllopsnatten. För det mesta försöker Tram och hennes pojkvän att åka ut och äta när de ses, det är nästan det enda sättet de har att få prata med varandra i fred. Vilka olika världar vi ändå lever i.
Dags för lunch! Anna och jag inser ganska snart in i middagen att vi blivit placerade vid barnbordet. Doktor Trams härjiga systersöner dricker coca cola och tävlar om vem som kan göra största rapen. En av systersönerna tar på sig ansvaret att mata mig och jag finner mig själv sitta och gapa stort medan en 7-åring fyller mig med mat. Anna bjuds som vanligt på diverse konstigheter medan jag kommer undan relativt lindrigt.
Efter maten far vi till Trams sportcenter där Tram och jag tränar en sväng medan Anna vilar förkylningen bredvid anläggningens pool. Efter dryga halvtimmen avbryter Doktorn träningen och frågar om jag kan bada med hennes ena systerson som är på väg dit. Hon själv kan inte simma och han skulle bli hemskt besviken om han inte fick bada. Nåväl, tänker jag.
Det visar sig bli ett himla drag i poolen. Inte bara ska jag ta hand om en 7-åring med flytpuffar, jag måste också gardera mig mot alla kids som fullkomligt attackerar mig. En västerlänning är av alla blickar och pekningar att döma inget man till vardags ser i bikini i den här delen av stan. Runt mig i vattnet cirkulerar dykglasögonförsedda barn likt hajar, alla vill ha en nära undervattenskoll. Samtidigt måste jag hela tiden hindra mitt stora ansvarsområde systersonen från att ta sig över till poolens djupa sida där han hela tiden kolliderar med ilskna simmare. Han hyser också ett stort intresse för att lyckas träffa badvakten som sitter som en kejsare bredvid poolen med sin vattenpistol. Flera gånger är han nära att lyckas medan jag fäktar omkring i det midjehöga vattnet för att hindra honom. Tilläggas bör att jag har börjat flagna av min härliga gyllenbruna färg och alltså inte bara var en västerlänning i poolen utan en storfläckig västerlänning. Göta Petter...
Efter badet bär det snabbt iväg till en restaurang miss Tram valt ut oss. Naturligtvis ligger detta hak långt som tusan från sportcentret. Under bilresan dit börjar jag känna mig lite smått illamående. Äcklet tilltar och när vi kommer fram till restaurangen är det så illa att jag måste avböja allt vad mat heter och istället fokusera på att inte kasta upp offentligt. När Doktor Tram till slut inser allvaret skjutsas jag hem där jag tacksamt sjunker ner i det sängläge jag fortfarande befinner mig. Usch och fy för vietnamesiska pooler...
Miss Tram i fullt krig med sina systersöner. Det var ett härjande värre än något jag tidigare skådat. Den lilla pojken i jeans var han som matade mig och höll mig sysselsatt i poolen. Ett rätt skönt kid, på det stora hela.
