2011.03.18

Idag har vi haft vår sista praktikdag, och det känns så fanatiskt bra!

Som traditionen bjuder hade vi med oss fika till avdelningen för att tacka för vår tid hos dem. Vi hade även med oss en liten bonuspresent till vår kära doktor Tram i form av en korg med svenska snaskigheter såsom Marabou, Djungelvrål, Bilar och Gott&Blandat. Högtidligt deklarerade vi att det idag skulle bjudas på godsaker och stod stolta med förväntansfulla ansikten. Vi hade förväntat oss en storslagen reaktion. Hejjarop, applåder, ja, kanske till och med en liten fanfar från något typ av blåsinstrument.
Ack, så vi misstog oss. Ett stressat uttryck infann sig i Miss Trams ansikte och diverse gåvor och tårtor smusslades snabbt undan innan någon hann märka. Anna och jag tittade förvirrat på varandra. Vad var det för enorm synd vi begått genom att ta med oss fika till avdelningen?

Den farliga tårtan.

Strax blev vi kidnappade av en sjuksköterskelärare. Hon skulle visa oss runt på sjukhuset. Först ut var neurokirurgen. Efter en kort introduktion av avdelningen deklarerade hon att nu var det vår tur att ta för oss av avdelningen på egen hand. Vi sjasades iväg för att patrullera längs raderna av patienter. Det kändes så fel att traska runt med händerna i fickorna och mötas av alla dessa hemska livsöden. De flesta patienterna var unga och hade varit med om svåra trauman. Andra hade hjärntumörer och anhöriga satt bredvid deras sängar och fäktade bort den kvava luften från sina nära och kära. Inne på den pediatriska neurokirurgavdelningen låg mammor tillsammans med sina barn i sängarna och försökte skydda dem från fler hemskheter. Jag blev hemskt illa berörd och satte mig på en bänk i korridoren. Där blev jag uppvaktad av mängder av anhöriga som ville slå ihjäl några minuter eller bara hänga. Jag blev utsatt för språkkurs och gapskratt, men i det stora hela trevligt. 

Nästa stopp var akuten. Sjuksängar i stora rader men på det stora hela en välorganiserad och strukturerad avdelning. En pappa kom inspringande och fann sin 5-åriga lilla dotters ansikte uppsvällt och söndersprucket efter en mopedolycka. I Vietnam är det lag på att ha hjälm, för alla över 5 år. Varför de under 5 år inte har användning för hjälm är för mig ett mysterium och det är nog i särklass det mest idiotiska hittepå jag någonsin hört talas om. Det gör mig förbannad.