Fortfarande vimsiga efter resan begav vi oss mot sjuksköterskeskolan för att möta upp två vietnameser med märkliga namn. Att heta så likadant som möjligt verkar vara en nationalsport i Vietnam och jag är säker på att alltihop är en kupp för att sätta dit förvirrade västerlänningar som mig själv. Det kvittar hur många gånger jag möter samma människa här, jag minns ALDRIG namnet. Jag börjar inse att de ser det som en förolämpning när man lite fånigt leende och ursäktande frågar om deras namn för tionde gången. "Huong", svarar de oftast, med tillgjort långsamt uttal för att det verkligen ska fastna i min uppenbart ingrodda hjärna. Eller så svarar de "Phuong" eller "Hung", vilket låter ungefär identiskt i mina öron.
Vi lyckades idag samla in 180 enkäter i vårt lite sömnbristrusiga tillstånd. Klassen som utsattes för våra något närgångna frågor gällande sexuellt överförbara sjukdomar bestod av uppskattningsvis 175 pojkar och 5 flickor. Stora applåder och busvisslingar utbröt när det gjordes klart vad enkäten rörde sig om och Anna och jag stod rodnande framför klassen. Inte heller denna gång blev informationsinsamlandet riktigt som vi tänkt oss. De unga herrarna kom nog inte så ofta i kontakt med ämnet sex och nu var de hemskt angelägna om att diskutera saken sinsemellan. Enkäter jämfördes och skickades runt. Många svarade tillsammans på frågorna och vid eventuella undringar frågade man bänkgrannen. Vi stod bedrövade och tittade på hela spektaklet. Hade jag kunnat skrika "Håll käften, pojkspolingar" på vietnamesiska hade jag garanterat gjort det. Jag nöjde mig med att teckna "dragkedja över munnen"-tecknet vilket bara ledde till fniss och ytterligare rabalder från klassen.
Badflickebild från Mui Ne.
Havet låg, bokstavligt talar, ett stenkast bort.
Efter den något misslyckade enkätundersökningen begav vi oss mot busshållplatsen för att återvända till våra efterlängtade sängar. En man passerar och vill putsa våra skor. Tydligen går alla skor att putsa, även sandaler, men jag tackar bestämt nej. Måhända framstår jag som otrevlig med mitt lätta huvudskak och trötta stirrande i marken. Något får i alla fall mannen att upprepade gånger ropa "Madame, Madame, Madame, Madame, Madame" tills jag lyfter huvudet och tittar på honom. Då gör han något som lämnar mig alldeles paff. Han öppnar munnen och gör någon sorts rörelse med tungan. Han sticker inte direkt ut tungan utan vevar runt den där inne för att håna mig. Den här handlingen väcker någontin djupt inne i min sömndruckna neandertalarhjärna. Jag ilsknar till på två röda sekunder och det enda jag kommer mig för att göra är att hytta mot honom med det fula mittenfingret ackompanjerat av en ilsken, hopknipen mun och onda, kisande ögon. Mannen flinar som om han fått sin vilja igenom och traskar bortåt. Jag sänker armen och skäms nästan genast. Jag tittar min omkring och ser folk på gatan som ser på mig. Där sitter den rödbrända västerlänningen och pekar finger åt en harmlös stackars fattig man som knappt når henne till armbågarna.
Våra undersökningsoffer in action.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar