2011.03.16

Vi har återvänt!

Efter två dagar vid poolen i Mui Ne känner vi oss redo att ta oss an Saigon igen.

I söndags gjorde vi sällskap med våra nyfunna tyska vänner Sonja och Chris till Cu Chi-tunnlarna två timmar utanför staden. Tunnlarna användes under kriget som tillhåll för vietnameserna och där härjade de runt och hade ihjäl diverse amerikaner. Turen vi bjöds på imponerade kanske inte så värst på någon av oss. En man med ett enda lååångt ögonbryn guidade oss i ultrafart genom olika typer av fällor och visade föga naturtrogna dockor som satt hukade framför eldar för att illustrera hur man roade sig i tunnlarna när det begav sig. Man beordrades att ta en bild tillsammans med figurerna, men fort fick det gå. Vi höll oss lite i bakgrunden och lät ryssarna stå för turistandet.

Sonja och Chris på väg ner i en av de turistanpassade tunnlarna.

Strax blev det dags för den lite udda aktiviteten shooting. För en liten hundralapp kunde den skjutglada turist som ville fyra av 10 ekande skott på en skjutbana. Vi kände inte att skjutgalna turister hörde hemma på en guidad tur kring det hemska Vietnamkriget och höll oss därför lite för oss själva. Efter skottlossningen följde det vi alla väntat på - en tur ner i tunnlarna. Det visade sig att tunnlarna anpassats för turisterna genom att ha förstorats väsentligt. Trots detta fick Sonja och jag klaustrofobi och begav oss upp till ytan efter bara 40 meter. Man fick gå dubbevikt och stackars 1,82-Sonja fick krypa stundtals. Resten av gänget pinnade dock på hela 120 meter. Ska det göras så ska det väl göras, tänkte dom.

Efter att ha anlänt till Saigon efter förmiddagens bravader hann vi nätt och jämt slänga i oss lunch innan vi satte oss på nästa buss mot Mui Ne. Bussturen visade sig bli en skumpig färd i en buss med alltför lite benutrymme vilken vi mot alla odds överlevde. Våra dagar i Mui Ne har varit fyllda av sol och bad. Lite för mycket sol för somliga.

Vår bussresa hem var en intressant upplevelse. Klockslag är något man tar ganska lätt på i Vietnam, vilket resulterade i att Anna och jag väntade utomhus i 2 timmar på den nattbuss som skulle ta oss tillbaka till Saigon. Under denna tid hinner vi uppleva såväl berusade fransmän och prostituerade som fladdermusbajs på Anna. När bussen väl anländer är det en märklig syn. Smala britsar och skum belysning. När jag lagt mig tillrätta känner jag mig bevakad och öppnar ögonen. På bussfönstrets insida sitter ett gäng kackerlackor och inspekterar mig. Det blev ingen skönhetssömn den här natten heller...