2011.03.31

Idag har vi knatat Saigon runt, känns det som. Fast det har vi ju inte, det hade ju i sådana fall varit galet effektivt av oss. Vi tog oss till granndistriktet, Distrikt 3, för att försöka oss på att hitta en skräddare. Vi tänkte oss en liten farbror, alternativt tant, som satt bakom en gedigen gammal rostig symaskin i ett mystiskt litet rum men som var en hejdundrare på att sy kläder. Någon sådan farbror eller tant fann vi inte. Vi fann inte ens något som liknande en sådan gammal tant eller farbror. Vi fann en väldigt uppenbart homosexuell medelålders man med svår mjällproblematik. Mannen i fråga kunde inte ett ord engelska, i själva verket hörde vi honom aldrig yppa några ord alls. Vi kände ganska snart att detta inte var vår arena och har börjat inse att ska det hittas engelskspråkiga skräddare så får det nog ske på våra turistgator. 

Ett par skor rikare blev jag, åtminstone. Samtliga skor som visades i affären var av storlek 35, vilket långt ifrån duger åt mina kanotstora fossingar. Till slut lyckades i alla fall personalen gräva fram ett par som passade fröken och jag betalade lyckligt, trots att de lurade mig på några kronor. Jag lät dem!

Efter shoppingen inhandlades var sin doughnut. Lyckan visste inga gränser då vi fann en stor park i närheten med enorma, lummiga träd. Bara några steg in i parken lägrade sig tystnaden. Växtligheten stängde nästan helt av stadens slammer, och vi slog oss nöjda ner på en stenbänk och iakttog kvällens gymnastikträning. Så fort solen börjar gå ner vaknar människorna i Saigon till liv. Man motionerar livligt på alla möjliga (men ofta ganska oeffektiva) sätt. 

Efter middag på tredje våning blev vi haffade av Chris som lurpassat på oss. Han och Sonja satt och tog en drink och vi gjorde dem sällskap.

Chris gjorde mig uppmärksam på det annorlunda ljuset i staden. Han älskar de gula lamporna, istället för de europeiska vita. Han har en viss poäng. Ljuset på Ho Chi Minh Citys gator är ganska mjukt och behagligt!

Vi tar en tidig kväll och hoppas på god sömn!