En vecka in i mars och det firar vi med en hejdundrandes 11-timmarsdag på sjukan!
Gosse, vad vi har rännt omkring idag. Förmiddagen på sjukhuset förflöt i vanlig ordning. Vi hängde efter doktor Tram en sväng och kollade lite halvslött på när hon la om stackaren-med-ryggens ärr. Jag insåg hur härdad jag blivit efter ett par veckor då en klunga nyanlända vietnamesiska sjuksköterskestudenter anslöt sig till skaran åskådare. De gjorde små förfärade utrop och kilade därifrån illa kvickt. Anna och jag gav dem våra "seså-ni-lär-er-så-småningom-ni-också"-blickar och log snett.
Vi har börjat känna oss hemma på avdelningen och strövar lite fritt. Vi tog en svängom in på avdelningens akutvårdsdel och möttes av ett himla oväsen. En kvinna hade precis blivit inlagd och hon var djupt förvirrad av någon anledning som ännu var oklar. Hon låg fastspänd i sin säng, bunden till armar och fötter, men stretade emot för allt var hon var värd. Hon gormade och skrek oavbrutet och hennes tjut ekade mellan de kala väggarna. Vi glodde med öppna munnar när den anhöriga som ansvarade för kvinnan stoppade tyg i hennes mun och höll samman hennes käkar för att få stopp på ståhejet som störde de svårt sjuka medpatienterna. Kvar blev bara kvävda pip.
Strax meddelades att till kvinnodagens ära skulle en special-lunch intas i personalrummet. Att kvinnodagen inte är förrän imorgon var inget hinder - alla tillfällen att fira är bra tillfällen. Tallrikar och skålar fyllde snart borden. Fat till bredden fyllda med fläsk och saftiga baguetter. Kaos utbröt (som vanligt) när det visade sig att jag var vegetarian. Alla tror att jag är djupt religiös och kopplar samman min kost med munkarnas buddhism, då inte heller de äter saker som har föräldrar. Snabbt kompletterades menyn tills även min tallrik prunkade av knepig mat.
Gosse, vad vi har rännt omkring idag. Förmiddagen på sjukhuset förflöt i vanlig ordning. Vi hängde efter doktor Tram en sväng och kollade lite halvslött på när hon la om stackaren-med-ryggens ärr. Jag insåg hur härdad jag blivit efter ett par veckor då en klunga nyanlända vietnamesiska sjuksköterskestudenter anslöt sig till skaran åskådare. De gjorde små förfärade utrop och kilade därifrån illa kvickt. Anna och jag gav dem våra "seså-ni-lär-er-så-småningom-ni-också"-blickar och log snett.
Vi har börjat känna oss hemma på avdelningen och strövar lite fritt. Vi tog en svängom in på avdelningens akutvårdsdel och möttes av ett himla oväsen. En kvinna hade precis blivit inlagd och hon var djupt förvirrad av någon anledning som ännu var oklar. Hon låg fastspänd i sin säng, bunden till armar och fötter, men stretade emot för allt var hon var värd. Hon gormade och skrek oavbrutet och hennes tjut ekade mellan de kala väggarna. Vi glodde med öppna munnar när den anhöriga som ansvarade för kvinnan stoppade tyg i hennes mun och höll samman hennes käkar för att få stopp på ståhejet som störde de svårt sjuka medpatienterna. Kvar blev bara kvävda pip.
Strax meddelades att till kvinnodagens ära skulle en special-lunch intas i personalrummet. Att kvinnodagen inte är förrän imorgon var inget hinder - alla tillfällen att fira är bra tillfällen. Tallrikar och skålar fyllde snart borden. Fat till bredden fyllda med fläsk och saftiga baguetter. Kaos utbröt (som vanligt) när det visade sig att jag var vegetarian. Alla tror att jag är djupt religiös och kopplar samman min kost med munkarnas buddhism, då inte heller de äter saker som har föräldrar. Snabbt kompletterades menyn tills även min tallrik prunkade av knepig mat.
Tokig banan-ris-rulle till höger. Rekommenderas STARKT att inte pröva.
En av läkarna frågade lite artigt om vi tycker om vin i Sverige. Härligt, ett samtalsämne, tänkte vi och svarade att jaaaa, vin är trevligt tycker svenskar. Snart var finflaskan på ingång och det blev genast feststämning runt bordet. Efter många om och men inser man att avdelningen saknar korköppnare. Vad göra? En manlig sköterska ger det ett ärligt försök med sina ätpinnar, hugger med yviga rörelser. Resten av sällskapets blickar avslöjar att det var ett försök dömt att misslyckas och ingen är förvånad när han ger upp av utmattning ett par minuter senare. Någon kommer på den briljanta idén att öppna kirurgskåpet och ta användning av instrumenten. Sagt och gjort, ett par minuter senare har vi varsin kopp med härligt, korkblandat vin i våra händer.
Lite kork kanske skulle smaka?
Hela konkarongen!
Hörde jag skål? Bredvid mig sitter söta Doktor Tram och bredvid Anna sitter the Head (Heäd?) of the Department - högsta hönset. Stolen hon sitter på är hennes och på den vågar och får ingen annan sitta.
Efter konstig men trevlig middag var det dags för oss att för första gången ta del av den dagliga powernapen. Överallt låg människor, hela sjukhuskorridoren var fylld med sovmattor och erfarna snabbsovare. Imponerande. Anna och jag tog vår tillflykt till läkarnas vilorum, lite för på G för att sova. Där hade vi fnittrigt och informativt tjejprat i läkarnas vilosäng med Miss Tram.
Powernap följs av arbete! Vi begav oss på konsultationsturné med Doktor Tram som skulle besöka ett annat sjukhus och också megamängder med avdelningar på vårt sjukhus för rådgivning och konsultation kring patienter. För att ta oss till det närliggande sjukhuset där första patienten huserade fick vi åka ambulans. Anna och jag satt som saliga i ambulansens bak och nynnade wii-woo-wii-woo!
Vi for runt som illbattingar på sjukhuset. Startade på våning 10 och jobbade oss neråt. Doktor Tram imponerade på oss med totalkoll på läget trots helt nippriga avdelningsförhållanden. Patienter överallt, på varje ledig yta, och vi inser att "vår" avdelning nog är ganska skonad. Värst var det på skalltraumaavdelningen. Jösses. Samtliga patienter hade varit med om mopedolyckor och den stora avdelningen var till bredden fylld med svullna skallar och såriga pannor. Det var nog sista gången jag satte mig på ett öppet motorfordon i den här staden.
Klockan 17 var det dags att call it a day och Doktor Tram bjöd oss på "sötsaker" som hon trugat oss med hela dagen. "Sötsakerna" visade sig vara en total katastrof i form av bönbollar och gele och alldeles utmattade och med dålig andedräkt satte vi oss på bussen hem i Saigons rusningstrafik.
Anna och jag figurerar (med fåniga leenden) framför den privata lyxavdelningens terass-utsikt. Ett rum här kostar en halv mille per natt (150 riksdaler) vilket är ett hutlöst pris tycker man i Vietnam!
Avslutar med en bild på Doktor Tram. Hon utnämnde oss idag till sina bebisar - ett par borttappade idioter som hon har ansvar för och vars överlevnad hänger helt och totalt på hennes omsorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar