Efter att ha varit på gymmet sneddade jag genom parken som skiljer vårt boende från träningscentret och var då med om en ganska märklig sak. Det märkligaste var kanske inte just det som hände, utan mest förvånad blev jag över min egen reaktion på situationen. En ung kvinna tjoade efter mig och jag stannar, säker på att jag tappat något eller att jag nu ska bli påprackad nån värdelös plastmanick. Istället börjar kvinnan konversera kring högt och lågt - utbildning, resor, trafiken, vädret. Jag fokuserar mer på vart samtalet ska leda än vad som sägs. Undrar hela tiden när haken ska komma, när hon ska berätta om sitt svårt sjuka barn som behöver pengar till medicin eller om hennes man som förlorat båda sina ben i en olycka och nu inte kan arbeta. Jag håller hårt i väskan med mina ägodelar och är nog ganska svårflörtad. I säkert en halvtimme samtalar kvinnan och jag, till en början stående och sedan sittande på en skuggig parkbänk. Inte en enda gång släpper jag mina misstankar om att det finns en baktanke med samtalet.
Kvinnan bjuder mig på sin födelsedagsfest nästa fredag. Hon är på besök hos en släkting i staden och tyckte jag såg trevlig ut. Därför valde hon att ha en pratstund med mig. Jag skäms mycket när vi vinkar hej då. Människor kan vara vänliga utan baktankar.
Kvinnan bjuder mig på sin födelsedagsfest nästa fredag. Hon är på besök hos en släkting i staden och tyckte jag såg trevlig ut. Därför valde hon att ha en pratstund med mig. Jag skäms mycket när vi vinkar hej då. Människor kan vara vänliga utan baktankar.
I denna flådiga, nyinköpta väska sprider jag färg omkring mig på turiststråket.
Och idag handlade vi mer mat. Vi får aldrig nog. Dessutom tycker vi att mataffären är en ganska fascinerande plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar